Filmhistoriens mest inkomstbringande film har nu slutligen fått sin första uppföljare av (kanske) fyra, och det efter en nästan löjeväckande lång fördröjning. Först skulle den komma 2015, sedan ett år senare och så höll det på tills pandemin kom. Det vore en grov underdrift att påstå att förväntningarna har varit galet höga. 13 år har gått, även på duken. Nu är Jake Sully ledare för den blå Na'vi-klanen och har fyra barn tillsammans med Neytiri.

Livet går sin gilla Disneyfilms-gång när the sky people (alltså människor) plötsligt återvänder för att exploatera planeten Pandora lite till. Storkskurken Quaritch, som dog i första filmens final, återkommer här som klonad i Na'vi-skepnad och leder fajten mot Scully och hans gäng. Snart är även ett vattenbaserade systerfolk indragna i striden, vilket leder till en hisnade akvatisk akrobatik som sätter animationsdatorerna i full spinn.

Den första ”Avatar”-filmens kombination av banbrytande teknik och klassisk intrig hämtad från western-filmen (”Avatar” var ju egentligen en ”Dansar med vargar” med blå ursprungsbefolkning). Publiken kunde känna igen sig men ändå baxna inför det nya. Och tekniken såg verkligen bra ut, främst den nya tidens motion capture, som redan hade testats i ”Sagan om ringen”, och som Camerons team tog det ett steg till. Och nu då ytterligare ett som gör att tekniken imponerar mer än storyn engagerar – även om det ibland känns som att titta på ett avancerat tv-spel. Det stora yviga actionscenerna mot slutet är suggestiva och hisnande.

Visst finns det något vackert över James Camerons ekologiska vision om den holistiska skapelsen där Na'vi-folket är i total samklang med naturen, del av samma pulserande existens. Men annars är manuset inte mycket att hänga i livsträdet. Detta trots att det sades att det var just manusarbetet som stod för en del av förseningen. Berättelsen kräver dryga tre timmar hävdar Cameron, om man ska hinna utveckla de många rollfigurerna – ett uttalande som före visningen lät lika föredömlig som överraskande. En blockbuster med karaktärsfördjupning? Jo, jo – man tackar.

Men icke. Resultatet är överraskande mjäkigt. En lättläst och lagom snäll familjefilm med en tunn intrig vars enda funktion är att leda in i nästa extravaganta fajt eller valpiruett. Så långt ingen katastrof, det som istället sätter harpunen i kistan är det faktum att berättandet är dränkt i en nästan parodisk kärnfamiljssentimentalitet. En pappa ska vara Beskyddaren – ”det är hans enda syfte” – och mamman lagar mat och säger åt sin man att han är för hård mot barnen. Mamma är visserligen en jäkel med pil och båge men hennes vrede väcks först när någon gör hennes ungar illa. Allt levererat med Jake Sullys högstämt mässande röst. Ja jisses, denne James – en teknisk visionär med hedenhöska värderingar.

Förväntningarna inför trean är plötsligt inte speciellt höga.