Titeln är underligt missvisande. Istället för en Rousseaus-inspirerad resa tillbaka till naturen är detta ett besök i ett klaustrofobiskt sinne tillhörande den 14-årige Joe som bevittnar föräldrarnas såriga separation från första parkett.

Året är 1960 och platsen Montana där den lilla kärnfamiljen verkar ha sitt på det torra, men när pappa Jerry får sparken från jobbet och beger sig ut för att hjälpa till att bekämpa den evighetsbrinnande skogsbrand som härjar utanför samhället, måste mamma Jeanette ta ett jobb, och snart börjar verkligheten rufsa till familjens välkammade tillvaro.

Jake Gyllenhaal har väl aldrig sett så moloken ut, och då är det ändå hans paradgren; stukad av arbetslöshet och falnande livgnista checkar hans Jerry ut från ansvaret som familjeförsörjare och går (nästan bokstavligen) upp i rök. Carey Mulligan är i sin tur dovt skimrande när hon gör den knepiga mammafigurens gradvisa moraliska uppluckring, men fullständig tillgång till föräldrarnas psyken får vi aldrig, vilket är helt kongenialt eftersom det är genom tonåringens förbluffade ögon vi ser kärnfamiljen erodera.

Det är idel ädel indie-adel bakom och framför kameran (förutom de nämnda även skådespelaren och manusförfattaren Zoe Kazan), med den alltid sevärde Paul Dano i spetsen. Danos rollprestation som predikanten i Paul Thomas Anderson There will be blood är väl något slags toppnotering när det gäller suggestivt krumelur-agerande men hans gåtfulla, passivt aggressiva persona snor i princip alltid, i vilken fiktion han än dyker upp i, all uppmärksamhet (nu senast i serien Escape at Dannemora). Här syns Dano dock inte i bild, istället är denna adaption av en Richard Ford-roman hans regidebut.

Likt många andra aktörer som klättrat upp i registolen ger Dano skådespelarna stort svängrum, dock inom en stram emotionell ram. Här är det nämligen ingen som larmar och gör sig till, här bubblar det under ytan, elden (känslorna) är något man bör hålla stången. Nä, skogsbranden som metafor för den hotande omvärlden är kanske inte av den mest subtila arten, och nog skulle det här mycket litterära dramat passat lika bra på en teaterscen, men ändå... på något udda vis, mest kanske med hjälp av en begåvad ensemble, har Dano och Kazan trots allt skapat äkta liv utifrån Fords bokstäver.