Den amerikansk-italienske regissören Jonas Carpignano fortsätter zooma in på olika livsöden från den mer ljusskygga delen av staden Gioia Tauro i den italienska regionen Kalabrien.

15-åriga maffiadottern Chiara står i centrum för ”A Chiara” efter en mindre roll i ”A Ciambra” – en film exekutivt producerad av Martin Scorsese som konfronterade fattigdom och fördomar ur en 14-årige romsk pojkes ögon. Pios Amatos som spelade huvudrollen dök också upp i Carpignanos föregående flyktingdrama ”Mediterranea”.

”A Chiara” är alltså fristående, men regissören bygger ett neorealistiskt filmuniversum med lokal prägel: I stället för superhjältar swischar rollpersoner förbi och interagerar med personer från tidigare eller framtida berättelser. Det är ett världsbygge med en helhet som påminner om maktbalansen mellan olika sociala klasser och etniska klickar.

Liksom i (nästan) alla maffiafilmer står familjen i fokus. Chiara har varit naiv inför sin pappas försörjning men börjar se varningstecknen. Hela familjen har samlats på den äldsta syster Guilias 18-årskalas. Alla vill att pappa Claudio ska hålla tal. Hela familjen hetsar, men han tvärnekar och stämningen störtdyker. Claudios märkvärdiga oro får sin förklaring då någon ett par timmar senare spränger hans bil. Snart är han på rymmen efterlyst för grovt narkotikabrott.

Chiara matas med nyheterna genom sociala medier. Familjen har ljugit för henne. Släkten är inte bara ingift i kriminalitet, pappan är också en måltavla i ett eskalerande krig. Det blir ett brutalt uppvaknande för Chiara som också ser sin status i toppen av tonårshierarkin hotad.

Stressen förkroppsligas väl av den unga Swamy Rotolo. Chiara skolkar för att leta efter pappan med ett jag-låtsas-som-om-allt-inte-är-kaos-uttryck. Fotot följer hennes minspel på hudnära avstånd och fångar en oförställd närvaro som ofta bara är möjlig med orutinerade skådespelare.Liksom i alla bra maffiafilmer härstammar mycket från familjedramat, här med far och dotter-dynamiken som motor. Ett fräscht perspektiv i en genre full av potentiella klichébilder.

”A Chiara” romantiserar inte gangstermyten, men moraliserar inte heller. Carpignano vill krossa stereotyper, ibland kanske lite för mycket. Exempelvis i en scen med en maffia-chaufför som verkar ha en hemlig Master i konstvetenskap.

Svårast är det att förstå pappa Claudio, och hans timida och hemlighetsfulla rolltolkning som inte erbjuder Chiara några tillfredställande svar. Distansen i deras utbyten framstår mer som manusfattigdom än ett konstnärligt val. Stundtals bryts också illusionen av äkthet med repliker som ”De kallar det maffian, vi kallar det överlevnad”.

Spänningen stegras när Chiara ställs inför ett svårt val mellan sin familj och ett helt annat liv men Carpignano erbjuder inga enkla lösningar och det är skönt. Som filmupplevelse är ändå ”A Chiara” ofullständig — en pusselbit i en större berättelse, på gott och ont.