I Iran kan man hamna i finkan om man inte betalar tillbaka sitt lån, vilket har hänt Rahim. I anslaget är han på permission då han ska försöka få den borgenär som han är skyldig pengar att godta en delbetalning. Rahims flickvän Farkhonde har 17 guldmynt som de ska sälja för att betala tillbaka skulden men han får dåligt samvete, eftersom mynten låg i en handväska som Farkhonde hade hittat på gatan.

Han sätter upp lappar på stan om hittegodset och snart hör den rätta ägaren av sig. Fängelseledningen får nys om detta, underrättar media om deras fånges altruistiska gärning och snart är Rahim kändis och hjälte. Ett narrativ som inte är helt sant, men nästan, och som sprids av fängelseledningen som behöver lite good will efter det att en annan misskött fånge tagit livet av sig.

Asghar Farhadis senaste verk är oerhört intrikat drama som sätter ett extra krokigt frågetecken efter den korta men koncisa titeln; en sällsam historia som vindlar sig makligt fram, som småduttar ut informationen längs vägen, inte bara när det gäller själva intrigen utan lika mycket om huvudpersonens karaktär och uppsåt. Han gömmer en bräcklig själ bakom ett evigt leende anlete.

En hjälte eller orm bakom en front av ömhet?  

– Du är antingen väldigt smart eller osedvanligt korkad, säger fängelsedirektören och det är bara att instämma i det frågande påståendet.

De flesta inblandade tecknas med samma nyanserande penna, får fler lager ju längre fram mot det oförutsägbara slutet vi kommer. Så även borgenären som först framstår som en svårartat anal typ men senare får upprättelse i manus.

Alla har olika agendor, skulden skiftar fram och tillbaka, utmanar vår förmåga att tanka in och processa etisk info. Vita lögner staplas på varandra för att stötta upp ”sanningen” och den moraliska kompassen går i full spinn.

Asghar Farhadi brukar, när han är som bäst, rapportera direkt från det urbana Iran, långt från den den gamla poetiska filmtraditionens landsbygd. Han jobbar mer med etik än estetik, och har med sina About Ellie, The salesman och framför allt det globala genombrottet Nader och Simin – en separation tagit oss på spännande exkursioner genom det vardagliga Iran. Det civilrättsliga, skulle man väl kunna kalla det.

Och där har Hedern stor roll. Det sociala anseendet.

Mäster Farhadi visar att det inte bara unga kvinnor som drabbas av hederskulturen (även om de är mest utsatta), att den snarare utgör hela samhällets och rättsystemets krackelerande fundament. Han zoomar långsamt ut, ger en allt större bild och snart har han tagit ingångens enkla premiss och skapat ett drama som på något knepigt sätt är komplext och lättillgängligt på samma gång.

Han kan trolla med vardagen, ge den pregnans så få andra. Speciellt när den där vardagen utspelar sig i ett repressivt samhälle, som nuförtiden är uppbackat av de sociala mediernas pöbelvälde.