Förtexter i vitt, typnittet är Windsor, svart bakgrund. Tryggt. Man känner igen sig. Men vemodet slår till i samma ögonblick som den första jazztonen ljuder. Som om han vore död.

Vi har blivit vana att få den årliga dosen begåvad relationsunderhållning från Woody Allens penna och kamera, men nu slår det mig att det var ett tag sedan. Vilket i sig inte är ett problem i sig, mycket av det han har levererat på senare år har varit försumbart. Trevligt, snajdigt – men försumbart. Som även den här filmen.

Nej, melankolin triggas av en insikt att de senaste årens turbulens för evigt kommer färga upplevelsen av hans filmer. Alltså den process som startades när adoptivdottern Dylan Farrow återupprepade sina gamla – och två gånger juridiskt utredda – anklagelser om sexuella övergrepp, vilket fick stora delar av branschen att vända Woody Allen ryggen, förklara honom persona non grata.

A rainy day in New York var redan färdiginspelad, och filmen största stjärnor förkastade plötsligt den man som de bara månader tidigare hade hyllat. Detta trots att inga nya bevis hade kommit i dagen, trots att den svårt infekterade tvisten mellan Mia och Dylan Farrow och Woody Allen varit känd i decennier.

Premiären var ursprungligen satt till 2018 men Amazon Studios ville/vågade inte sätta upp filmen, som aldrig fick biodistribution i USA. Amazon bröt även kontraktet som gällde för ytterligare tre filmer, och ja, för bara några veckor sedan beslutade dessutom förlaget Hachette att inte ge ut hans memoarer. Detta på grund av yttre påtryckningar från bland annat sonen Ronan Farrow, en frontfigur in om den rörelse som fick förövaren Harvey Weinstein på fall (i veckan kom Allens bok dock ut på ett annat förlag).

Woody Allen har ju ända sedan han klev upp i yngre medelåldern beskyllts för att vara gubbsjuk, och det faktum att han faktiskt gifte sig med sin den tidigare särbo Mia Farrows adoptivdotter, den 35 år yngre Soon-Yi Previn, talar ju inte direkt emot den saken… men det är ett långt psykologiskt steg mellan att vara osunt attraherad av yngre kvinnor och att vara en incestuös pedofil.

Ja, det är kort sagt många tankar som röjer runt på övervåningen när jag tittar på den här två år gamla filmen som får Sverige-premiär först nu i mars, i strömmad form.

Intressant att notera är att Allen själv ofta tagit tag i ämnet äldre gubbsjuka män, inte minst tydligt är det redan i hyllade Manhattan (1979) där det utgör själva grundkonflikten, men det återkommer i vart och var annat verk – med den gemensamma nämnaren att det aldrig slutar väl, för mannen. Han blir alltid på något sätt akterseglad eller förklenad. En förlorare. Som om regissören driver med sig själv, lägger libidon på terapisoffan.

Så även här, där det heta stjärnskottet Timothée Chalamet (Beautiful boy) gör en typisk Allen-karaktär, en ung, neurotisk och litterärt skolad dandy-typ med spelad weltsmertz och det förpliktigande namnet förnamnet Gatsby. Han ska visa New York för sin Arizona-födda flickvän Asleigh (Elle Fanning), men det blir inte den romantiska helg han hade planerat. Asleigh jobbar för universitets skoltidning och har fått en intervju med den patetiskt svårmodige, amerikanske toppregissören och hon dras snabbt in i karusell av skeenden som i stort går ut på att olika uppsatta män i branschen vill ligga med henne.

Sålunda något av en metoo-komedi innan hashtaggen fötts. Nja, inga huvuden rullar men männen lämnas där med svansen mellan benen.

Mer än så behöver inte sägas om intrigen som är tunn och lättviktig. Återvunnen från gamla rester. Milslångt från hans främsta inteckningar i filmhistorien, som Fruar och äkta män, Hanna och hennes systrar, Små och stora brott – och alla de andra. Få regissörer har som Woody Allen lyckats kombinera kvantitet och kvalitet, men nu verkar han tyvärr bara satsa på det förstnämnda.

Woody Allen övergav ju hemstaden några år och drog på en Europa-turné som bland annat gav oss de två (sena) toppnoteringarna Du ska möta en lång mörk främling och Midnatt i Paris men nu är han sedan ett tag tillbaka i New York, och romantiseringen av staden är här smått fjompig. Stundtals är det – i det hänseendet – som att se en SNL-parodi på en Woody-film.

Men visst, mungiporna pekar uppåt under stora delar av skärmtiden, även om grundtonen i upplevelsen som sagt är vemod; en känsla av att (sam)tiden både har sprungit ifrån och malt ner en stor filmskapare.