Ack, hjärtats fruktlösa kamp mot hjärnans grådaskigt analytiska kynne.

Inne i biografen sitter jag och lallar med. Fötterna stampar takten, läpparna formar de så ofta förut sjunga orden, luftgitarrsarmen är nära på väg upp för att skymma sikten för kollegan bakom mig när Brian May låter sin gura lyfta Queens udda ljudbild till nya höjder.

Det är nästan sing-a-long-stämning. En Mamma Mia för oss övervintrade glamrock-fans.

Jo, jag var ett fan. Är det fortfarande. I alla fall när det gäller plattorna fram till och med A Night at the Opera. Vilket naturligtvis rätt rejält färgade upplevelsen av den här biopicen om glamrocksgruppen Queen och dess karismatiske sångare och frontfigur Freddie Mercury.

Det var länge sedan jag såg fram emot en film så mycket som denna. Mot bättre vetande. Biopics om de största säljer oftast bra, men är sällan det. Bra alltså. Alltför ofta kläms celebriteten in i den gamla klassiska berättarramen. Okonventionella människors historia rabblas i konventionella, produkter. Så även här.

Men ändå… jag gillar den. Mest tack vare musiken och hur den framförs. Rockrysningarna är många. Ni vet de där som kommer när en sakta stegrad ljudbild löser ut i ett brutalt välorkestrerat crescendo som får håret på armarna att ställa sig i givakt.

Den första kommer redan före förtexterna när Fox-loggans kända fanfar framförs med stiltypiska Brian May-gitarrer, ett fyndigt tilltag som ger en rent pavlovsk reaktion av förväntan. Sedan radas de upp, låtarna och rysningarna, fram till den klassiska Live-aid-spelningen 1985 där Freddie Mercury sjunger, ylar!, frasen ”I don’t wanna die!”, från opuset Bohemian Rhapsody. Eftersom vi vet att den AIDS-sjuke sångaren bara har några år kvar i livet får texten ny sentimental mening.

Men, det är också en städad och välkammad film. Det är exempelvis tydligt att bandmedlemmarna Brian May och Roger Taylor är med och producerar, för även om Freddie Mercury såklart står i centrum lägger filmmakarna stor vikt vid kollektivet, familjen, som det kallas här. Flertalet gånger poängteras det att det minsann inte bara var Mercury som var Queen. Det är i och för sig sant, och rätt gulligt. De var verkligen en udda samling, där Mercurys extravaganta persona kontrasterades mest av basisten John Deacons ingenjörslook. ”Vi är ett gäng misfits som spelar för andra misfits”, som de säger i en tidig intervju.

Det är god och munter stämning bland de bildade akademikerna. Deras ryktbara drog- och sexorgier är kraftig nedtonade.

Det är dessutom märkbart konfliktfritt. Visst finns de här, drogerna, Freddies knepiga relation till pappan, till den girige, slemme pojkvännen, men det är inget som inte kan lösas över en god kopp te…

Trots de uppenbara förenklingarna och publikfrieriet vill jag inte att filmen ska ta slut. Det är en märklig upplevelse för en luttrad kritiker. Sällan har kampen mellan förnuft och känsla varit så hård. Men visst är det Queens låtlista som vinner i längden, men också Rami Malek (Mr Robot) som gör en väldigt fin och sensibel insats i huvudrollen. Han ger oss en rörande och älskvärd sökare, en väluppfostrad anarkist som säkerligen inte fullt ut är den sanna Freddie Mercury, men en variant av honom. Närmare än så kommer sällan en biopic.

Bonusspår: Projektet Bohemian Rapsody har kantats av trassel. Framförallt var man efter interna stridigheter tvungna att byta ut såväl regissör som huvudrollsinnehavare, vilket ju är två rätt bärande delar av en produktion…  Bryan Singer (X-men) byttes ut så sent att han officiellt fortfarande står som regissör, medan den första huvudrollsinnehavaren Sacha Baron Cohen försvann rätt snabbt. Med den duon i förarsätet hade det här blivit en helt annan, mindre barnvänlig version av verkligheten, men ändå, njä… Borat som Freddie Mercury…  Nä, jag kan tänka mig att det hade gett upphov till fel sorts rysningar.