Ackompanjerad av svensk hästjazz presenteras styckets tvångsmässigt pedantiska huvudperson i Pernilla August nedklädda gestalt. Britt-Marie lever sitt liv en dag i taget, inga drömmar, inga utsvävningar; rutar in sin vardag med hjälp av listor över uppgifter som ska utföras, för att sedan bockas av. När mannen sedan 40 år (Peter Haber) kommer hem är middagen klar och när han bänkar sig framför fotbollen på tv går hon och tvättar hans skjortor.

Nej, det är inte 50-tal utan nutid men Britt-Marie, som borde varit ung på 70-talet, har missat hela den feministiska frigörelsen.

När Britt-Marie förstår att karlsloken har en affär med en yngre kvinna lämnar hon hemmet och hamnar efter några snabba vändor i en nedlagd bruksort någonstans i landets mitt, och börjar där oväntat snabbt hitta en ny mening med tillvaron.

Britt-Marie var här är precis som den andra extremt framgångsrika Fredrik Backman-adaptionen En man som heter Ove, en gedigen man-spread riktad mot de breda folklagren. Två moderna Bullerby-historier som visar att när snälla människor, med olika ursprung och hudfärg, går samman kan fördomar krossas och drömmar uppnås.

Halleluja.

Nä, nu är han väl ändå lite för raljant, tänker kanske ni. Och jo. Kanske. Men få saker i gebitet kan irritera som den här sortens publikfriande, tillrättalagda och förment hjärtevärmande… produkter.

Men okej, rätt ska vara rätt, Ove var ändå rätt underhållande, en helt sevärd och habilt skapad sak, som framförallt inte var lika omständligt berättad som Britt-Marie.

En tydlig skillnad var att Ove gavs en levande dåtid, som automatiskt gav honom nyanser, en personlighet bortom den grå gubben, Britt-Marie är bara grå, eller snarare beige. Jo, även här blir det några tillbakablickar som förklarar varför hon sedan hunsade barnsben alltid har satt andra framför sig själv, men det ger inga nya skiftningar, det cementerar bara hennes rätt glåmiga uppenbarelse.

Psykologin är på pekboksnivå och känslan av konstruktion överväldigande.

Vi tvingas köpa en hel del konstigheter, som exempelvis att hon, en 63-åring utan någon som helst arbetslivserfarenhet, får ett jobb redan på sitt första besök på arbetsförmedlingen – och då dessutom som fritidsledare, trots att hon aldrig jobbat med barn. Fotbollscoach ingår också i jobbeskrivningen.

”Nä, usch, nu är han väl tråkig, ändå”, fortsätter ni.

Jo, jag vet. Lika tråkig som den där elaka kommunpolitikern som sätter käppar i hjulen för Britt-Marie (Olle Sarri i en av filmens två roliga insatser, den andra står Vera Vitali för, men hon är med i ungefär en minut). Och visst, det orimliga i Britt-Maries jobbsituation poängteras flera gånger i filmen, det är menat att vara roligt. Det är det inte, inte ens fjärde gången skämtet upprepas.

Men värst är ändå Berättarrösten.

Trogna läsare/tittare vet att en sådan kan ge undertecknad allergiska utslag men här är det snacksalighet på en helt ny nivå. Pernilla Augusts röst är nästan ständigt närvarande på ljudbandet, pockande, som vore det en bildsatt ljudbok istället för en biograffilm; talar ut i ord det vi ser på duken. Inte sällan kommer sedan dialogen och säger samma sak.

Skådespelaren Tuva Novotny, som regisserar, är en begåvad människa, och kunnig yrkesperson. Så även Pernilla August, såklart, det vet vi ju, men här gick något snett. Det är svårt att veta vad som sker bakom kulisserna i ett så stort projekt som detta, vem som sitter på den slutgiltiga makten, directors cut, und so weiter, men bra blev det tyvärr inte.

Branschen håller på att brottas med hur man ska locka det svenska folket att se svensk film på biograf och då satsar man gärna på lättlästa filmer som Britt-Marie var här. Den kommer säkert också gå bra, inte minst då man enligt uppgift går upp med hela 300 kopior landet runt, vilket alltså är extremt många (en smal film får ofta nöja sig med ett ensiffrigt antal biografer) – det vore med tanke på det något av en bedrift om Britt-Marie var här inte drog rejält med publik.