Lugubert värre. Som oftast när The Baron of Blood kommer med en ny… kreation. Att kalla dem filmer är att underdriva. Snarare skruvat tankegods klätt i makaber, udda dräkt. I alla fall förr i tiden.

Efter ett två decennier långt besök i de mer konventionella jaktmarkerna återkommer han nu (dock med manus skrivet för 20 år sedan) till den subgenre som han gjorde till sin: body horror. En filmisk värld där det inre tumultet manifesterar sig i yttre missbildningar, mutationer och Hieronymus Bosch-besläktade fantasifoster. Det penisliknande, dödliga utskottet i huvudrollens armhåla i ”Rabid” (1977), magen som blir en köttig videospelare i ”Videodrome” (1983), Jeff Goldblums transformation i ”Flugan” (1986).

Ljuvligt snaskiga minnen.

Här är vi i en dystopisk framtid där någon konstaterar att ”kirurgi är det nya sexet”. Det är en värld då bara ett fåtal kan känna smärta, där människornas kroppar har börjat mutera och skapa nya organ, där det Nationella organregistret försöker hålla koll på utvecklingen och där Viggo Mortensens rollfigur Saul och hans partner Caprice (Léa Seydoux) är performancestjärnor som utför operationer på varandra, inför publik. Saul och Caprice är precis som David Cronenberg det inre landskapets konstnärer.

Som ofta jobbar Cronenberg och hans hantlangare med en murrig, anakronistisk scenografi, skapar ett eget suggestivt universum där gamla bakelittelefoner lever sida vid sida med apparatur som ännu inte är uppfunnen – och sannolikt aldrig kommer att bli det heller. Som Sauls bisarra frukoststol: En knackigt rörlig möbel som ser ut att vara hopsnickrad av gigantiska fågelben. Det är på gränsen till kalkonstämning i de scenerna där Saul försöker äta spastiskt frukost i nämnda fåtölj – bilder som komna från filmskaparens hallucinogena filmatisering av William Burroughs ”Naked lunch”.

Viggo Mortenson kom in i den kanadensiska mästarens famn från ”A history of violence” och framåt och har alltså inte upplevt hans body-horror-konst, men här bär det av rakt in i solar plexus. Bokstavligen.

Saul får ett blixtlås inopererat i huden över buken så han snabbt kan ha access till de inre organen. Han går omkring i svart, välskräddad hoodie-rock med Ingmar Bergmansk Döden-konnotation. Möjligen regissörens alter ego, en bild av en åldrad konstnär som går sin egen väg, ständigt i polariserad relation med den goda smaken.

Cronenbergs fascination inför andens manifestation i köttet känns alltså igen, så även hans fina tendens att hiva metaforer på oss utan att erbjuda en tolkningsmanual. Klart är dock att han vill säga något om hur den moderna människans mål att uppnå en tillvaro utan sjukdomar och smärta inte är mycket att sträva efter.

Nå, man går inte intellektuellt upplyst från en body-horror signerad Baron Blod, snarare med en upplyftande känsla av att ha överlevt en ovanligt brutal konstinstallation.

”Crimes of the future” har konstigt nog inget att göra med David Cronenbergs film från 1970 med samma titel.