Dogman bjuder på en del udda scener och skruvade personligheter men den mest oförglömliga sekvensen är ändå den där ett gäng vuxna karlar med sammanbiten koncentration står och tuperar sina pudlar. Huvudpersonen Marcello får goda råd av sina lilla dotter som coachar från sidlinjen.

Ja, det tävlas alltså i hundfrisyr, eller vad det kan tänkas heta. Snyggast hund vinner. Eller kanske snarare kitschigast. Marcello och hans vita dvärgpudel kommer trea. Det är egentligen en helt umbärlig scen, men den säger så klart något om Marcello och blir till en fin kontrast till hans annars mer råbarkade värld.

Den italienske regissören Matteo Garrone är mest känd för den hyllade filmatiseringen av den bästsäljande boken Gomorra, och efter det tog han ett jättelikt genrekliv till den mustiga fantasysagan Tale of Tales (den föll snabbt i glömska, men den där kungen som hade en loppa som husdjur, stor som en mindre häst, ligger kvar i minnesbanken).

Nu är han tillbaka i gangsterland med en film som förra året vann Hundpalmen i Cannes. Jo, det finns faktiskt ett sådant pris. Det etablerades på festivalen 2001 och har sedan dess delats ut till en hel flock med jyckar, och senast då alltså inte bara till en, utan hela hundensemblen som här utgör Marcellos bästa vänner. Ja, de och naturligtvis nämnda lilla dotter som han älskar över allt annat men bara får träffa då och då.

Dogman utspelar sig i en liten stad vid kusten, en nedlagd turistort där Marcello har sin hundtvätt och dito dagis. Livet knölar sig framåt i maklig takt, och skulle vara rätt drägligt om det inte vore för den där jobbige, storväxte och brutale Simoncino som på olika sätt stör jämvikten i tillvaron. Hans enorma aptit på kokain, som Marcello tillhandahåller via några något större skurkar, sätter det lilla samhället i gungning.

Några av affärsidkarna på orten vill skramla ihop till en torped som kan ”ta hand om” Simoncino men några andra vägrar – inte på grund av några moraliska betänkligheter utan för att de utgår från att jätten ändå snart kommer reta upp fel personer, som kommer ta kål på honom. Den timide Marcello ser ändå Simoncino som en vän vilket snart ger honom stora problem.

Våldet blir grövre ju längre filmer lider, oftast kommer det oanmält, som en plötslig smäll på käften. Och det för att kameran gärna ligger nära Marcello, vi ser på honom när han ser på något annat. Uppfattar hoten lite för sent. Det ger en frustration som rimmar väl med den stigande förvirring som Marcello känner när hans trygga tillvaro ramlar samman.

Matteo Garrone är ju en hejare på att ge realistisk tyngd åt både små- och storstadsgangstrar, vilket märks även här. Våldet och den karga tillvaron skildras med påfrestande närvaro och realism.

Mitt i allt detta står alltså Marcello, och ser nästan lika undrande ut som vi. Vad är det som händer? Och varför?

Vänta er inte några svar.

Trots att så många som sju personer varit med och format manuset är det svårt att skönja någon ytterligare mening eller dold sentens.

Marcello tar på sig andras, framförallt då Simoncinos, synder, men förblir en gåta filmen igenom. Varför det i längden är svårt att riktigt bry sig om honom. Det vi ser i Dogman är också det vi får. En smågalen skröna om en sargad Kristus-figur.

Det räcker i alla fall ganska långt.