Detta den ikoniske regissören Roman Polanskis senaste verk tog hem storslam i Venedig (inklusive det prestigefulla Guldlejonet) men efter succén där, har det stormat rejält kring hans historiska porträtt av den orättfärdigt spionanklagade officeren Alfred Dreyfus. Inte minst vid premiären i Paris som stoppades av demonstranter som inte tyckte att den på nytt våldtäktsanklagade regissörens film borde visas.

Den gamla nötta diskussion om huruvida man kan/bör skilja verket från konstnären har fått en hel tanklast av nytt bränsle i dessa metoo-tider, då anklagelser om övergrepp får karriärer att gå i stå eller fullständigt kraschlanda.

Men Polanski ångar på, trots att han i princip har varit en jagad man sedan att han flydde USA efter våldtäktsåtalet i USA 1978. Ja, längre än så, om man ska räkna in att han i sin barndom med nöd och näppe undkom nazisterna i Polen, och inte minst att hans gravida fru Sharon Tate mördades av Charles Mansons anhängare.

Inte så konstigt då, att hans filmer ofta handlat om individer utsatta för mentala och/eller reella attacker från omgivningen. Som i de tidiga filmerna, som kom att definiera honom som filmmakare, de fortfarande potenta klassikerna Repulsion, Rosemary’s baby och Chinatown. Men även mycket senare, som i återkomsten till det tunga dramat i Pianisten från 2002 där han går tillbaka till smärtans urkälla, nazismens Polen där en judisk musiker kämpar för sin överlevnad i Warszawas ghetto under andra världskriget.

Men antisemitismen föddes inte på 30-talet, påminner Polanski oss om i En officer och spion; den har urgamla rötter och frodades ohämmat även i förra sekelskiftes Frankrike, där judiske officeren Dreyfus anklagas och döms för högförräderi, och skickas till Djävulsön. Filmen inleds med själva degraderingen, som sker under utstuderat vanärande former inför en jublande storpublik på ett torg i Paris.

Efter det väntar en kamp för den upprättelse som vi vet ska komma, i synnerhet ledd av Överste Piquart (Jean Dujardin från The Artist) och som bekant stödd av den samtida författaren Emil Zola och hans klassiska text J’Acusse.

Vägen mot framgång är kanske inte gastkramande, mot slutet till och med lite lätt repetitiv, men likväl spännande och oerhört välskapt. En snygg, stringent och vad det verkar vederhäftig berättelse om fallet i sig, men som samtidigt också målar en övertygande bild av samhället som möjliggjorde rättsövergreppet. Dessutom med ett gravt övertygande agerande, inte minst från huvudrollsinnehavaren Louis Garrel som här går så långt in i sin rollfigur att man undrar om han någonsin ska komma ut igen.

En officer och spion har förminskats som varandes en produkt av en paranoid hjärna och själv; ett tårögt (och mycket påkostat) försvarstal signerat en regissör som anser sig vara lika orättvist anklagad och orättfärdigt förföljd som Dreyfus.

Det må så vara, det är nog ingen tillfällighet att Polanski, just i metoo-tider, valde att göra en film om ett av världshistoriens mest kända justitiemord.

Den gamle mästerregissören må vara ett svin, men likväl är En officer och spion ett minutiöst hantverk, imponerande för sin vidd och detaljrikedom, i bild och historisk tanke.