Den franska filminvandraren Morgane Dziurla-Petit har gjort en utvidgad version av sin Guldbaggebelönade kortfilm med samma titel, och har faktiskt lyckats behålla både stuns och substans. Det är ju ingen stor film, men likväl charmig och lite eljest, som en skröna signerad gamle favoriten Lars Molin. Fast dokumentär, då.

Eller, nja, snarare en semidokumentär.

Eller en spelfilm i lånta dokumentfjädrar.

Morgane Dziurla-Petit återvänder till familjen i födelsebyn Villereau, upprepar några skeenden från sist men lägger till en fiktiv nivå som samspråkar med kortfilmen.

Utgångspunkten är densamma. En kvinna i trakten som, enligt regissörens pappa inte har alla hästar hemma, har larmat polisen eftersom hon tror att det begåtts ett terrordåd i byn. Men de skott som hon har hört kommer från en granne som ägnat sig åt duvjakt och de där rösterna som hon tror har skanderat ”Allahu akbar” tillhörde några skrålande, överförfriskade polska gästarbetare.

På pappret lät detta som ytterligare en glesbygdsexotism i Plötsligt i Vinslöv-genren (en lite för haussad dokumentär från nämnda skånska ort) och visst dras det många poänger ur böndernas bonnighet, men här finns också en vidare berättelse om främlingsfientlighet (eller kanske snarare dito rädsla), om längtan bort och sorgen efter en frånvarande mamma.

Viss metanivå nås när vi får följa med på premiären av kortfilmen som denna långfilm alltså bygger på. Det är kortfilmsfestival i Clemont-Ferrand och pappan är stolt som en tupp över att ha stor roll i dotterns verk. Han går helt in i sitt nya kändisskap – som han övervärderar å det grövsta – och funderar också på att flytta till nämnda stad för att odla sin nya karriär som filmstjärna. En älskvärd kretin.

Det är ju lite tjötigt att dra upp Roy Andersson-kortet så fort någon skapar lakonisk filmhumor ur vardagliga scenerier men det är hur som helst han som viftar från referensramen. Estetiken är dock en annan, släktskapet ligger snarare i den torra humorn, i den kärleksfulla bilden av traktens skruvade typer, och deras högst ordinära suktande efter kärlek och uppmärksamhet.

Ibland extra fint skildrad i kontrasterande bilder som skapar medvetet omedveten humor, som scenen där en häst kobligar på pappan när han står och viftar med ett tänkt gevär och berättar om ovan nämnda händelse som är filmens startskott.

Hästen står ju bara där men filmmakarnas val att filma djuret i just det sammanhanget, skapar något mer än scenens två beståndsdelar (häst+pappa). Ett plus ett blir tre. Den gamle ryssen Sergei Eisenstein kallade det ”montage”, men nu är det en självklar del av filmskapandet som inte behöver etiketteras, men det fungerar ju lika bra för det. Inte minst så i denna fina mix av hjärta och (film)hjärna.