Det blev ingen Oscar för Bästa film i måndags morse för Ryûsuke Hamaguchis hyllade skapelse, men väl en för Bästa utländska – och den här filmatiseringen av författaren Haruki Murakamis roman vann ju dessutom manuspriset redan i Cannes förra året.

Vilket var helt i sin ordning eftersom det är manuset som strålar starkast här – även om resten av produktionen inte heller är kattskit. Här finns spännande multipla metalager som får upplevelsen att spinna runt i referensramen: En filmregissör gör film om en teaterdito som sätter upp Anton Tjechovs Onkel Vanja, som i sin tur delar tema med den ständigt Nobel-tippade Murakamis Beatles-betitlade förlaga.

Bildningsmätaren slår med andra ord i taket. Men temat är mänskligt bortom det intellektuella.

Förtexterna kommer först efter 45 minuter, bryter illusionen vid precis rätt tillfälle, när den utdragna prologen har gett oss den emotionella grundbulten: Huvudpersonen, den kände regissören Yûsuke Kafuku, har förlorat sin stora kärlek och musa, som plötsligt avlider av hjärnblödning. Under filmens gång inser Yûsuke att han mest stod vid relationens sidlinje, betraktade snarare än deltog. 

Två år senare ska han sätta upp Onkel Vanja i den symboltunga staden Hiroshima och samlar, sin omtalade vana trogen, skådespelare från olika länder, med olika tungomål. På tiljan ljuder det av kinesiska, koreanska, japanska och en kvinna talar bara teckenspråk.

Dramat rotar i det där knepiga som kallas mellanmänsklig kommunikation, ofta bristande sådan; hyllar kulturens enande kraft, där skådespelarna trots att de talar olika språk ändå kan förstå varandra eftersom Tjechovs manus leder dem rätt.

Unga Misaki säger inte mycket alls. Hon är utsedd till att vara Yûsukes chaufför, rattar hans röda gamla SAAB turbo under butter tystnad men släpper sakta på den gard som hon sedan länge har satt upp för att skydda sig från ytterligare smärta än den hon redan bär på. Det udda paret, fint och melankoliskt framspelat av Hidetoshi Nishijima och Tôko Miura, växer in i varandra, delar erfarenheten av sorg och kanske ännu mer: Skuld.

Det handlar om rätten att få gå vidare utan att svika de döda, om hur människan sätter mentala krokben för sig själv och – precis som i Onkel Vanja – om önskan att kunna leva livet fullt ut. Jag vet, det där sista låter som en tradig klyscha, men i Hamaguchis säkra dramahänder får det slitna ny vitalitet. Precis som kan ske om man gräver lite till, lyckas ta sig ner till känslans rot.

Det är så psykologiskt insiktsfullt och välformulerat att berättelsens olika nyanser lever kvar i sinnet långt längre än filmens respektingivande 180 minuter.

Apropå språket… alla är artiga och belevade, oavsett stämningsläge. Jag kan inte svära på att det stämmer, men jag tror inte att det uttalas en enda svordom på nämnda tre timmar.

Vilket ju bara det är uppfriskande för den som genom decennier marinerats i Hollywoods verbala ”fuck”-fontäner.

Ryûsuke Hamaguchi tillhör tillsammans med kollegor som Hirokazu Kore-eda och Naomi Kawase en nya generation japanska filmmakare som med sitt mer multikulturella anslag går hem både i väst och öst. Produktiv är han också, redan i maj kommer hans nästa film till Sverige, Tillfälligheter och fantasier som han lyckades knåpa ihop under coronapausen, och som också vann Silverbjörnen på festivalen i Berlin.