Den jordanska regissören Darin J Sallams långfimsdebut ”Fahra” är världspolitik i ett litet nötskal, eller snarare i en trång matkällare. Där sitter titeltjejen inlåst eftersom hennes far velat skydda henne från den israeliska armén som attackerar den lilla byn i Palestina. Året är 1948 och västvärlden har precis delat upp Farhas hemland i en judisk och en arabisk del – ett tilltag som har fått kända, blodiga konsekvenser sedan dess. Minst sagt.

Filmen, som bygger på en verklig historia, börjar i solstänkt dur. Visserligen har pappan just sagt att Fahra inte får åka till huvudstaden för att studera, det är nämligen dags för henne att bli bortgift, hon är ju trots allt 14 år, men både hon och vi anar att den förhållandevis milda fadern nog kan ändra sig. Och visst fixar han fram ansökningsblanketten – och sekunden senare börjar granaterna hagla.

Pappa hivar in dottern i nämnda matkällare, spikar igen dörren och beger sig av. Lovar att komma tillbaka. Det gör han inte. Det gör däremot snart en israelisk patrull med en djävulsk officer som låter avrätta en hel familj och säger åt en av soldaterna att stampa ihjäl ett spädbarn. Fahra blir en arabisk Anne Frank, i en matkällare istället för en vind, och där hotet kommer från judiska soldater i stället för nazister. Bara på sätt är ju detta politiskt sprängstoff.

Men det är också en uppväxthistoria där utvecklingen från barn till vuxen går på några dagar. Genom springorna i dörr och vägg tvingas hon se brutala övergrepp och mord från första parkett, få ärrande upplevelser inristade i minnet. Allt våld sker utanför bild, vilket i och för sig är tacknämligt, det gör filmen rumsren för den lärare som vill inkorporera filmen i sin undervisning men det påverkar också inlevelsen. Det känns nämligen inte som att det är ett medvetet beslut att attacken på byn bara existerar på ljudbandet och i några rökplymer längre bort i bild, utan att det snarare är följden av en tunn budget.

Nå, det är möjligen knussliga invändningar. På det stora hela är ”Fahra” ändå ett engagerande drama som på samma gång som det berättar om ett ungt, stukat liv påminner om startpunkten för den evighetslånga konflikt som fortfarande pågår.

Regissören/manusförfattaren Darin J Sallam är en av många unga kvinnor som slagit sig in på den arabiska filmscenen. I hennes hemland Jordanien lär (enligt Sallam själv) merparten av producenterna vara kvinnor (men regisserandet är fortfarande främst en manlig syssla) vilket är upplyftande och borgar för en positiv filmisk utveckling som inte är given i den annars hårt patriarkalt styrda regionen.

Och festivalhyllade Darin J Sallam lär vara tillbaka på duken snart, och då sannolikt med en fetare budget som kan göra hennes visioner större rättvisa.