Det är inte varje dag man är i Nordossetien. Det må vara en för en recension ovidkommande tanke, men ibland blir mediets unika förmåga att presentera nya världar och sammanhang extra tydligt. Visst, insikten är banal som en skiva toast, och den borde ju inte göra filmen bättre, rent objektiv, eller? Men en filmupplevelse är ju om någonting, subjektiv. Med stort S.

Det är på något bisarrt vis upplyftande att se kameran panorera över slitna, grå bostadsklomplex mitt ute i någon slags bergig, ogästvänlig tundra där en turistbuss skulle te sig lika apart som en rymdraket.

Det handlar om unga Ada som är omgiven av krävande män: En jobbigt närgången bror, en tjötig kille som vill gifta sig med henne och framförallt en strikt far som håller henne i korta tyglar. Mamma är död sedan länge och pappan kontrollerar Ada både fysiskt och mental men inte, som man först kan tro, av någon hederskulturell anledning, svaret är mycket enklare – och knepigare – än så, men ska inte avslöjas här.

Titel visar vad som antagligen väntar och om friheten nu kommer är det inte en dag för tidigt.

Ada hoppas på att den äldre brodern Akim, som lämnat hemmet för att kunna leva friare i avlägsen stad, ska komma tillbaka på sin ädla springare – i det här fallet en motorcykel – och rädda henne. När han väl kommer, och börjar utmana sin skraltige men ändå maktfullkomliga far, är det inte utan att man får en fläkt av min ungdoms favoritfilm ”Rumble fish”, där Mickey Rourkes Motorcycle boy återvänder för att hjälpa Matt Dillons lidande figur undan den alkoholiserade pappans regim.

Men här är familjebanden tajtare och ännu mer osunda. Scenen där man ser Ada utföra den vardagliga sysslan att klippa sin pappas skrovliga tånaglar, känns bara det som ett vidrigt övergrepp men det blir värre. Så klart. Och ännu mer komplext. Skådar vi kärlek eller äganderätt?

Milana Aguzarova är svårartat enigmatisk, låter Adas själsliga ärr skymta fram bakom en nervig, helt hudlös mask.

Kira Kovalenko och hennes manusförfattare börjar med en gåta och en tom ram, och låter sedan den ena lilla pusselbiten efter den andra falla på plats tills bilden blir – relativt – klar. Det saktfärdiga berättandet ger så småningom även pappan en viss upprättelse, eller låter åtminstone oss förstå hans bevekelsegrunder. Med andra ord ett välsnidat och komplext manus som till slut också får en politisk dimension, och som sannolikt bidrog till att ge Kira Kovalenko vinsten i den prestigefulla sektionen Un certain regard i Cannes förra året.

Så… hade dramat om Adas frigörelse blivit mindre angeläget om det hade utspelat sig i en göteborgsk eller stockholmsk förort? Jo, sannolikt. Om man nu inte är från Nordossetien, förstås.