Det är inte ofta den här av hårdnackade filmer avtrubbade kritikern känner för att kliva in genom duken för att ge huvudpersonen en lång och värmande kram, och säga något menlöst vuxet som att ”det ordnar sig, det kommer att bli bättre” – men unga Lara väcker onekligen faderskänslorna.

Hon är 15 år, kämpar hårt för att platsa och inte hamna efter i den hårda balettskolan. Filmskaparen Darren Aronofsky har ju tidigare, med all önskvärd tydlighet, visat (i Black Swan) att balett-träning är helvetet på jorden, men ännu värre blir det om man likt Lara kommit sent in i konstarten, ligger långt efter sina klasskamrater och dessutom är född pojke.

Laras pappa Mathias är en tolerant far, långt från balettkollegan Billy Elliots klyschigt råbarkade homofob-pappa. Mathias är stolt över sin dotter, gör allt för att hon ska må bra, driver på för att hennes könskorrigering inte ska dra ut på tiden, hjälper henne med hormonsprutorna. Men står ofta lika rådvill inför sin dotter, som vilken tonårspappa som helst.

Någon mamma syns inte till, nämns inte överhuvudtaget, vilket kan ses som en chosefri kommentar till att familjer inte alltid behöver se ut som en kärnfamilj. Pappan, Lara och lillebror Milo klarar sig bra på egen hand, får stöd från släkten där ingen, åtminstone inte utåt, har något problem med att kusin Michael har blivit kusin Lara.

Vid en första anblick ter sig alltså Laras liv relativt friktionsfritt men filmmakarna låter små vardagliga händelser lotsa oss närmare huvudpersonen, markera hennes utanförskap: en stulen blick på en gravid kvinna, de andra tjejernas misstänksamhet, rädslan för att närma sig en potentiell pojkvän och såklart det där att hon tejpar ner sitt könsorgan mellan benen – hårt! – vilket innebär både smärta och risk för infektion.

Men också hur hon håller tillbaka ett lyckligt leende när lillebrors fritidsfröken frågar om Lara är pojkens storasyster.

Och sen då den där otåliga väntan på att äntligen få en kropp som matchar psyket.

Steget till råbrutala thrillers som Bullhead och Ardennerna är ytligt sett långt men det är något med de nakna känslorna, det direkta tilltalet, den kompromisslösa hållningen, som förenar dessa verk från Flandern, den del av Europa som verkar ha högst antal begåvade filmmakare per kvadratmeter. Michael R Roskam (nämnda Bullhead och Racer and the jailbird) är en favorit men Lukas Dhont visar med den här säkra och känsliga debuten att han är att räkna med.

Men utan Victor Polster i huvudrollen hade det inte blivit lika bra. Han vann precis som filmen pris i Cannes för den här enastående rolltolkningen. Tonträffen är total, han är verkligen Lara och alla hennes inre och yttre konflikter. En god skådespelarinsats tar avstamp i själen och tar sig ut genom ögonen och vidare till publiken. Och Victor Posters uppenbarelse glöder, inifrån och ut.  

Trots att manuset bygger på en sann historia, och är skrivet i tätt samarbete med den transperson som har levt den här historien, har Girl fått kritik eftersom den har icke-transpersoner framför och bakom kameran. Det är i och för sig fullt förståeligt: när en utsatt minoritet nu äntligen får en film som belyser deras situation, så är den gjord av folk från majoritetssamhället. Man kan förstå att det svider.

Men… samtidigt är det ett lite väl bokstavstroget vis att se på fiktion, en misstroendeförklaring av människans förmåga till inlevelse i andra individers liv. Empati.

Film är 24 lögner per sekund (enligt mästerregissören Michael Haneke, med syftning på filmers bildfrekvens) och måste så få vara. Ett strikt äkthetskrav, där bara likar får spela likar, skjuter hela tanken på trovärdig illusion i sank. Den illusion som ändå är filmmediets fundament.

Det skulle dessutom ha omöjliggjort den här filmen som i första hand är ett sinnligt, fint och smärtsamt välspelat drama om en lidande ung människa, men som på köpet lär öppna fler ögon inför de kval som en ung transperson kan tänkas genomgå.