Vi känner igen oss från debuten. Det är samma mentalt giftiga miljö, samma onda stämningar, samma fenomenala förmåga att skapa hårdför realism där varenda fiber, varje replik, varje ögonblick präglas av nerv och autenticitet.

Peter Grönlund gör fiktion med så mycket blod, svett och tårar att den känns än mer levande än de flesta patosdokumentärer.

Den här gången handlar det om unge Kimmie som växer upp i en minst sagt dysfunktionell familj i en mellansvensk avkrok. Pappa är en gammal hårdhudad kåkfarare med ärrvävnad på både kropp och själ. Mamma lider av fibromyalgi (första gången den diagnosen spelar roll på duken?). När pappan ska in i finkan igen, ligger det på Kimmie att föra släktens stolta sysselsättning vidare: langa knark.  

Premissen är enkel. Pojken vill inte dras in i släktens skumraskaffärer, önskar något mer med livet. Vi har sett det förut, främst i brittisk hardcore-realism om folk som äter taggtråd till frukost. Man tänker Ken Loach såklart, men också på nyare bidrag som The Selfish Giant, och kanske allra mest den australiska käftsmällen Animal Kingdom, som närapå kan ses som en syskonfilm till Goliat. Men Grönlund gör det minst lika bra, och placerar dessutom dramat på vår egen bakgård, vilket gör det extra effektfullt.

Det är en kort och koncis historia. En bit Sverige av idag, utsnittad med vässad stilett. Grönlunds manus har både det smala och det vida perspektivet. Här finns hela tiden, för att tala 68-lingo, etablissemanget närvarande. I den nedlagda bruksorten, den fallerande välfärden och inte minst i alla de valaffischer som skymtar i bildens utkant. De symboliserar det ordnade samhällets fåfänga förhoppning att nå alla, men när uppblåsta foton på leende partiledarna bildar fond lyser utanförskapet bara ännu tydligare.

Det sociala arvet, de negativa förväntningarna bär på sådan kraft att de är i princip omöjliga att besegra. Slänger likt en Goliat en bedövande skugga över Kimmies liv och framtid.

Grönlunds drama nöjer sig inte bara med att kritisera samhället, även individen har ett ansvar, inte minst då de vuxna som har makt i sina egna små kungariken men tyvärr för länge sedan har abdikerat.

Sebastian Ljungblad (Kimmie) och de andra amatörskådespelarna har fin tonträff men styckets utropstecken är naturbegåvningen Joakim Sällquist, som är fullständigt genial i rollen som pappa Roland. En del av prestationen ligger såklart i den skrivna rollen, där Grönlund har låtit injicera en precist lagom dos bräcklighet (mikroskopisk men existerande) för att vi ska se Rolands egna sår, men attans vilket tryck det är i leveransen.

Många utbildade aktörer rynkar på näsan när amatörerna glider in och snor en Guldbagge framför näsan på dem, och så lär det (bör det) bli även här. De skolade kan dock glädjas åt att de kan iklä sig olika roller, medan amatörerna oftast bara är hejare på att spela något förhöjda varianter av sig själva.

I parentes kan konstateras att det, som ofta när jag ser dylika dramer, skaver en gnutta i mitt betraktande. De flesta av oss som hyllar det här filmiska besöket på samhällets utkant som varandes sant, har ingen som helst erfarenhet av leva där, vi sitter på tryggt avstånd, vilket kan ge en otäck känsla av misärturism.

Men det ligger ju i mig, inte i filmen. Här finns garanterat ingen spekulation, filmskaparens uppsåt är uppenbart genuint.