Minnet av den här italienska filmen, skapad av Alice Rorhwacher, försätter mig i samma sinnestillstånd som titelfiguren. Det är en udda, folkloristisk sak som upphäver naturlagarna, som tänjer på både tidens och rummets ramar.

Dramat utspelar sig i en lantlig miljö där den unge Lazzaro jobbar på en tobaksodling som ägs av en överklassfamilj med den onda Markisinnan Alfonsina De Luna i spetsen. Arbetsförhållandena är vedervärdiga, arbetarna är i princip livegna, och avskurna från resten av samhället, vilket är en förutsättning för att de ska acceptera rådande omständigheter.

Kristusfiguren Lazzaro, som är stöpt i hundraprocentig godhet, blir vän med Markisinnans bortskämde son och när den sistnämnde arrangerar sin egen kidnappning får det konsekvenser som leder Lazzaro och oss ut på en omtumlande och högst egenartad tripp.

Jo, det sistnämnda adjektivet är ett rejält slitet, men det är ändå just det som detta är. Egenartat. På riktigt. Humanistisk, tidlöst, en omfamning av dåtiden (i tema och rent tekniskt med 16-millimetersfilm) och samtidigt en allegorisk berättelse om maktmissbrukets och korruptionens Italien.

Filmmakaren har här skapat en anakronistisk bubbla, som tillåter ett befriande fritt förhållningssätt till logik och konsekvens. Som en saga, lätt anstruken av ett socialt patos.

Det här är den 36 år unga Alice Rohrwachers tredje fiktion. Hon vann manuspris i Cannes för denna film och fick 2014 samma jurys stora pris för sitt förra drama, det skönt kantstötta biodlardramat Le meraviglie (som tyvärr inte fick svensk distribution). En film som för övrigt slutgiltigt besvarade min eviga undran om det är bin eller getingar som tappar gadden och dör när de har stuckit någon.

Alice Rohrwacher har glidit in lite från sidan och placerat sig på min favoritlista över samtida europeiska filmare. Hon skriver och regisserar redan med en självklarhet och tyngd som vore hon en av de gamla auteurerna. Hennes verk får mig att famla och svamla om gamla latinoberättare. Det är rural realism som hos Bröderna Taviani, magisk dito som hos Gabriel García Márquez och en underfundig värme som hos… Alice Rohrwacher.