Ännu en blockbuster med stora muskler och lite hjärna men till skillnad från mertalet tillkämpat humoristiska genresyskon är Venom-figuren en rätt rolig gynnare. Han är en av Spidermans slagpåsar och har nu alltså – enligt den rådande superhjältelogiken där allt som rör sig får en egen film – förärats en spinn-off som ger honom upprättelse och backstory.

Om man som undertecknad bara är yrkesmässigt insatt i Marvels universum är denna svartglänsande och extremt böjliga varelse en ny och upplyftande bekantskap. Självömkande, sarkastisk och befriande amoralisk som ingen annan kollega i skrået. Där de andra levereras med krystad svärta och krystad humor kommer här en punkig super(anti)hjälte som kan backa upp ett hot som att ”jag ska bita huvudet av dig” med att verkligen göra så.                         

”Han” är väl egentligen ett ”det”, en utomjordisk superorganism kallad ”symbiot” som ser ut som en stor bit aggressivt slajm. Men när den via snaskig symbios har tagit sig in i en kompatibel värd, i det här fallet den avdankade reportern Eddie Brock (Tom Hardy), skapas en överjordiskt stark varelse med förmåga att skifta natur mellan monster och människa.

Här fajtas han mot den superrike Carlton Drake (spelad av Riz Ahmed från suveräna serien The night of) som säger sig stå på mänsklighetens sida men egentligen är en ond narcissist med en helt egen agenda. Jo, han är klonad på storskurkar från merparten av alla andra superhjältefilmer och slåss som sådan mot i längden taskiga odds. När Drake dessutom dristar sig till att häda Gud förstår man att han snart kommer att brinna i helvetet, detta är trots allt en amerikansk film riktad till ungdomar.

Precis som många andra blockbusters har Venom, för att kunna säljas till så många som möjligt, fått en pg-13-klassificering (13-årsgräns). Det är kanske en delförklaring till att Venom fått så mycket pisk av hard core-fans som kanske hoppades på en hårdare och mindre skojfrisk actionstänkare.

Visst måste vi köpa några logiska tjälskott i raksträckan mot det väntade slutet och nog det vore synd att kalla berättandet subtilt, men det här är ändå oväntat charmigt och underhållande. Oväntat för att filmen som sagt inte bara fått mycket däng på nätet, utan även blivit unisont sågad av amerikanska kritiker.

Nå, vi som inte tillhör de närmast sörjande kan koncentrera sig på den faktiska filmen och konstatera att det snarare än en ordinär superhjältefilm, är en knaskomedi med lagom brutala inslag. Dessutom rustad med en närmast omnipotent huvudperson som skulle kunna bunta ihop såväl Justice League som Avengers-gänget med ena tentakeln bakom ryggen.  

They ain’t gonna know what hit ’em! som Eminem sjunger när eftertexterna rullar.