Den 20-åriga juridikstudenten Luisa söker sig till den antifascistiska gruppen P81 i Mannheim och efter en demonstration där hon blir attackerad av en nynazist dras hon till gruppens mer brutala falang. Dels, kan man tro, på grund av nämnda överfall, men också för att hon fascineras och attraheras av gängets charmige alfahanne, faktiskt kallad just Alfa.

Merparten av gruppen vill kämpa med fredliga medel, men Alfa hävdar att våld är den enda vägen, att man inte kan resonera med fascister. Även om Luisas inre kamp och relation till P81, och den adliga familj hon kommer ifrån, ligger i berättelsens fokus, handlar det lika mycket om krocken mellan unga människors drömmar om ett bättre samhälle och de äldres kapitulation inför ett krasst samhälle där ideal och visioner är till salu för lägstbjudande populister.

I filmens ideologiska centrum står den tyska lagparagrafen 129 som säger att man har rätt att ingripa och ta till våld om konstitutionens och demokratins grundpelare hotas. Det låter ju kanske rimligt, men det är en urgammal lag med tvivelaktigt rykte som kan användas för att slå ner på den som staten bestämmer är fienden. Detta oavsett om det är IS eller som här ett aktivistkollektiv med biodynamiska grönsaker som främsta tillhyggen.

Nåja, Alfa och hans droogies svingar gärna hårdare saker än så, och både de och deras motståndare verkar se fram emot fajterna på samma sätt som fotbollshuliganer gillar att klubba ner varandra.

Det här är filmmakaren Julia von Heinz femte fullängdare och enligt egen utsago hennes mest personliga, som hon kämpat med att få gjord i 20 år – ända sedan hon själv var aktiv inom antifa. Budgeten var låg och filmen är skapad och spelad av ett gäng gratisarbetande proffs och amatörer, vilket stärker den känsla av gerillafilm som ger I morgon hela världen en smittande och spännande framåtrörelse.

Alltså något så ovanligt som en öppet politisk film där den sista scenen, som befäster dramats sentens, är uppfriskande anarkistisk. Uppfriskande rent dramaturgiskt alltså. Sedelärande och tillrättalagda sentenser är alltid av ondo, oavsett vilken åsikt som ventileras.

Subtilt är det dock inte, rollfördelningen på skalan god till ond är (över)tydlig, vilket ju ofta är fallet när det gäller starkt patosburna filmer. Vilket man i och för sig kan förstå. Om man nu satsar några år och halva arvet på att säga vad man tycker, vore det ju konstigt om man mumlade i skägget.

Det hämmar dock upplevelsen lite här på andra sidan duken.