Budskapet ”Tiden förstör allt” öppnar och avslutar Irréversible. Kanske är det sant, Irréversible hade aldrig fått premiär i dagens triggerkänsliga klimat. Men straight cut är en viktig påminnelse om vad film faktiskt kan vara, i en tid när populärkulturen värderar innehåll, eller content, framför stil, form och konstnärlighet.

För enfant terrible-regissören Gaspar Noé var formen själva innehållet. Det splittrade berättandet, obehagsframkallande ljudlandskapet och svindlande kameraåkningar genom Paris bakgator. Allt inramat av ett soundtrack från Thomas Bangalter från Daft Punk skapade en känsla av skenande berg och dal-bana på väg ned i helvetet. Redan på premiären i Cannes 2002 ansågs filmen bryta mot alla regler.

Handlingen följer den tjackade Marcus (Vincent Cassel) och hans pretentiösa vän Pierre (Albert Dupontel) som söker efter hämnd för våldtäkten på Marcus gravida flickvän Alex (Monica Belucci).

Männen hamnar på en BDSM-bögklubb och slår sönder en annan mans huvud med en brandsläckare. Sedan följer den ökända scenen där en sadistisk hallick med kniv våldtar Alex i en nio minuters lång sekvens. Det är fortfarande något av det grövsta våld mot en kvinna som någonsin fångats på film.

Men det är en avgörande del i det övergripande temat av maskulint kodat våld.

Gaspar Noé remixade teman från klassiker som Straw dogs och Death Wish, som utforskade sexualitet och våld i relation till könsroller och makt.70-talets filmer skildrade dock hämnden som ett förlösande svar på ett inkompetent rättssystem eller ett slags manligt uppvaknande från betacuck till alfahanne.

Gaspar Noés otillfredsställande avslut (eller inledning, beroende på vilken version man ser) gör snarare rättfärdigandet av våld och hämnd impotent och meningslöst.

Filmen har också en sällsynt vacker och intim scen mellan Marcus och Alex när de vaknar tillsammans. Men så länge stannade aldrig delar av premiärpubliken i Cannes som lämnat salongen i avsky, eller för att kräkas. Andra kritiker älskade den och menade, liksom Monica Belucci, att den råa skildringen av manlighetens värsta sidor var feministisk.

Gaspar Noé lyckades provocera, men borde få mer kredd för att utmana vår uppfattning av tid som begrepp. Straight cut må följa en traditionell struktur men det är omöjligt att bedöma den som en fristående film. Snarare ett metaexperiment som speglar originalfilmens subtext, om hur framtid och dåtid inte existerar i en rak linje.

Det känns underligt nog som om tiden stått stilla när vi återser trion Marcus, Pierre och Alex i början på Straight cut. Deras tragiska öde är lika drabbande framlänges som baklänges, är fortfarande som en adrenalinspruta rakt i hjärtat.