Enligt den populärkulturella framåtrörelsens logik borde sjörövare, likt ”kåvbojs och indianer”, vara evigt förpassade till dåtidens barnkammare, men på något sätt lyckas de ändå klamra sig kvar i barnens kollektiva medvetande. Sannolikt mycket tack vare att franchisen Pirates of the Caribbean i sista stund la genren i respirator.

Kapten Sabeltand är hur som helst het som Nordsjöolja i Norge, skapad av kulturentreprenören Terje Formoe. Det vinstbubblande företaget Kaptein Sabeltann AS kränger tv-serier, animationer, spelfilmer, CD-skivor, PC-spel, böcker på löpande band och har även en permanent show på Kristiansands djurpark.

Som nytillkommen tittare är det möjligen lättare att se nytert på fenomenet Kapten Sabeltand, som mest ter sig som en sämre kopia Peter Pans ärkerival Kapten Krok.

Men okej, någon dragningskraft måtte han ha, även om den inte är helt tydlig här.

I den senaste filmen är det dock inte han som står i centrum utan lilla barnduon Pinky och Sunniva som dras in i en maktkamp mellan nämnde piratkung och Maga Khan – en vampyrtyp som tillsammans med sin illvilliga fru (udda nog klädd i gympingtrikåer) tronar över ögruppen Marmeladien, medan hans armé av apor håller den svältande befolkningen i schack.

Båda suktar efter den magiska diamanten som kan uppfylla alla önskningar, men blir stoppade av de rättrådiga barnen som, trots att de frontar ett vinstdrivande franchiseföretag, lär oss att girighet bara leder till elände.

Stora animé-ögon placerade i överdimensionerade huvuden ger hög gullighetskoefficient, ja, speciellt den där miniapan kommer gå hem hos de minsta. Den stinna datoranimationen konnoterar snarare tetrabyte än animerat liv men har ändå sina goda sidor. Havet ser ovanligt vått ut (det är generellt svårt att få vatten att se levande ut) och den där fallfärdiga byn i Maga Khans misskötta kungarike är fantasieggande ranglig.

Men intrigen… nja – man kanske ska inte begära för mycket story i en film som så tydligt riktar sig till den yngsta publiken, den kommer nog att uppskatta allt rammel, skrammel och pruttande, men den här är ändå i lamaste laget. Konflikten är över innan det började och efteråt är det bara pekpinnarna som lever kvar i sinnet.

Det är nämligen inte bara girighet som är av ondo, får vi veta, även manschauvinism. När Synniva börjar svinga svärdet får sjörövarna en lektion i basal jämställdhet: Tjejer kan också fajtas.

En sentens som efter drygt två decennier med små jag- och armstarka Disney-hjältinnor känns smått antikverad.