Hiphoptrion Kneecap bildas i slutet av 2010-talet kort efter att en av medlemmarna, Liam, blir gripen efter ett pundigt rave. Det irisk-gaeliska ursprungsspråket kämpar för att erkännas som likvärdigt engelska på Irland.

Liam vägrar således prata annat än gaeliska i polisförhöret och han lyckas komma undan tack vare den välvillige tolken JJ. En medelålders musiklärare som dubbas till DJ Próvaí när han fixar en studio åt de stökiga men charmiga 20-nåntingslynglarna Liam och Naoise.

De träningsoverallsälskande grabbarna tar de iriska artistnamnen Mo Chara och Móglaí Bap, och bestämmer sig för att rappa på gaeliska för att rädda sitt språk från att utrotas.

Filmen om Kneecaps genombrott är baserad på sanningen men samtidigt en tillspetsad genombrottshistoria, med fokus på spetsad. MDMA, ketamin och kokain (ibland i kombination) konsumeras i drivor. Namnet ”Kneecap” är en referens till det skott i knäskålen som brukar utdelas till misstänkta knarklangare i Belfast.

Drogreferenserna blir en del av Kneecaps satiriska och anti-brittiska texter, som handlar om livet i Belfast där unga självmedicinerar sina generationstrauman från konflikten på Nordirland.

Biografier över artister är ökänt svåra och landar ofta i onyanserad idoldyrkan, men ”Kneecap” har fungerar paradoxalt nog tack vare att raptrion spelar sig själva med en härlig självdistans. Deras röjiga musik blir en förlängning av Irlands kamp för befrielse från det brittiska imperiet. Texterna på gaeliska ger ”cease fire”-generationen en nyfunnen stolthet över sitt ursprung.

Det relaterar även till far och son-dramat mellan Naoise och hans pappa Arló (Michael Fassbender). Arló var del av paramilitär motståndsrörelse och har fejkat sin död, men dyker upp ibland för att kolla till sin son. För Liam leder hans anti-brittiska texter till många komiska situationer i hans kärleksaffär med en brittisk tjej.

”Kneecap” är en av årets mest underhållande filmer som hittar rätt tonträff mellan galghumor, familjedrama och postkolonialt historiedokument.