När den första ”Joker”-filmen med Joaquin Phoenix i huvudrollen hade premiär 2019 var den helt rätt i tiden. Det rapporterades flitigt om incels – alltså män som lever i ofrivilligt celibat – och trots att ”Joker” lånat friskt från Martin Scorseses 70- och 80- talsklassiker ”Taxi driver” och ”King of comedy” kändes den ändå samtida om isolerade mäns ensamhet och hur det kan ta sig våldsamma uttryck.

När vi återser Jokern, eller Arthur Fleck som han egentligen heter, sitter han i fängelse och har utanför murarna blivit en idol för de ensamma och missanpassade. Rättegången för de mord han begick i den första filmen väntar och under tiden träffar han sitt största fan Harley Quinn spelad av Lady Gaga och de inleder en romans.

Trots att filmen pågår en bra bit över två timmar är det lite svårt att säga vad den egentligen handlar om. Det finns några små frön till teman: livesända mordrättegångar, samhällets beundran för mord och våld, men frågorna avhandlas lite med vänsterhanden för att skynda vidare till nästa nummer – för just det – det är en musikal också.

Men inte heller där vill man löpa linan ut. Numren, bestående av kända låtar är väldigt korthuggna troligtvis för att inte skrämma bort musikalhatarna. Men när man inte hinner landa i de musikaliska sekvenserna blir det varken hackat eller malet.

”Joker: Folie a deux” lider dessvärre av samma problem som ”The Penguin”: den andra Batman-skurk-spinoffen just nu. När man plockar bort superhjältegenrens uppbyggnad: dikotomin mellan gott och ont och gör sig av med ”hjälten” så blir det helt enkelt tråkigt. Man ställer sig frågan varför det överhuvudtaget ska utspela sig i Batmans universum?

Joaquin Phoenix är bra som alltid och Lady Gaga kommer till sin rätt i musikalnumren, men rollen som Harley Quinn ger i övrigt inte mycket att jobba med.

Men även om det är en ganska innehållslös berättelse så går det inte att klaga på foto och soundtrack. ”Joker: Folie a deux” är filmiskt öron- och ögongodis, men det räcker inte.