Det lilla landet som åsyftas i titeln är Burundi som gränsar till den lika småskaliga men mer kända nationen Rwanda. Eller ”ökända” kanske man skulle säga – på grund av det inbördeskrig under tidigt 90-tal som ledde till folkmordet där miljontals tutsier mördades av sina landsmän hutuerna.

Men kriget och den etniska utrensningen pågick även i grannlandet, där 12-årige Gaby bor med sin vite franske far, sin tutsi-mamma och syster Ana, och det är ur hans perspektiv vi ser och hör hur våldsamheterna sakta men säkert tar sig närmare hans trygga sfär.

För även om maktkampen mellan de två folkgrupperna lär vara gammal som gatan lever de under Gabys första 12 år ändå sida vid hans sida. Livet lunkar fram, Gaby hänger med polarna, pallar mango och håller koll på och, när det behövs, tröstar lillasystern Ana. Men plötsligt rister tillvaron till. Föräldrarna ska skiljas, vilket drabbar barnen hårt – samtidigt som vi vet att det bara är en droppe i den våg av blod som snart kommer skölja över dem.

Och så dyker Alfred Hitchcock helt oväntat upp. I mitt sinne, alltså. Även om han knappast var först brukar skräckmästaren ges kredd för att vara stormogul i konsten att skapa mental anspänning hos publiken, alltså det som på engelska kallas ”suspense”, och receptet är enkelt: Ge åskådaren mer information än de på duken har.

Och sällan har det osat anspänning från en film som här. Alla nyhetsklipp från de vidrigheter som utspelades för nästan 30 år sedan vaknar till liv och börjar rasa runt i minnesbanken, får en att vilja kliva in och lyfta ut Gaby och Ana och alla de andra ur eländet.

Litet land påminner om fiktionens unika förmåga att gjuta liv i verkligheten och om hur en iscensättning, via psykologisk spegling och sympati, kan alstra ett slags akut empati med huvudpersonerna bättre än de flesta dokumentärer.

Här får vi det lilla och det (ganska) stora perspektivet samma gång, vilket skapar dynamik och spänning – även om Litet land aldrig zoomar för att fånga den riktigt vida politiska bilden. Den franske regissören Eric Barbier, som har filmat utefter författaren Gaël Fayes bästsäljande självbiografi, är istället trogen Gabys barnsliga syn på tillvaron. Vilket blir smärtsamt tydligt i scenen där pojken och hans syster dansar av glädje, mitt i krigskaoset, för att deras mamma har flyttat hem igen. De förstår inte att det är en säkerhetsåtgärd eftersom hon är en tutsi i hutuernas område. De tror istället att allt kommer att bli som förut igen.

Paradoxalt nog gör den nyss hyllade synvinkeln filmen aningen mindre intressant för ett vuxet öga, i och med att skeenden förenklas, mildras och sannolikt är anpassad för en yngre publik. På så sätt tjänar Litet land kanske allra bäst som ett ovanligt levande läromedel i händerna på en ambitiös högstadielärare.