Lux æterna. Evigt ljus. I den franske regissören Gaspar Noé verk syftar det nog på filmmediets fladdrande flamma, oftast i 24 bilder i sekunden. Det här är nämligen meta så det blixtrar i skallen – mest kanske på grund av det där stroboskopljuset som filmskaparen så gärna brukar låta invadera publikens syncentrum.

Låt det vara sagt att epileptiker inte ens bör komma i närheten av en biograf som visar Lux æterna. Det var jobbigt nog ändå, utan en dylik diagnos.

Om man hyser en grundskepsis inför filmrabulisten Noés effektsökeri blir stroboskopet som ytterligare ett rop på hjälp från en uppmärksamhetstörstande man; en gimmick som ska konnotera drogpåverkan och hetsig förvirring. Småtrist och daterat.

Men okej det kan tänkas vara kongenialt för just den här enbart 51 minuter långa filmen, som låter oss vara med under en inspelning av en film om häxbränningar, inspirerad av danske Carl Dreyers Vredens dag från 1928. Här råder det nämligen fullständig kaos och förvirring: Béatrice Dalle (Betty Blue) och Charlotte Gainsbourg spelar i princip sig själva, dock i uppskruvade versioner, producenterna gormar, statisterna svärmar omkring och som lök på laxen har vi en klantig filmjournalist som inte alls förstår att han är oönskad på inspelningen (okej, det där sista är faktiskt en rätt rolig känga mot oss på andra sidan det kreativa staketet).

För en metafantast borde detta vara en enda härligt eggande upplevelse men precis som många andra av Gaspar Noé-kreationer står det braskande utförandet i vägen för eventuella spännande tankar. En ofta återkommande splitscreen, ibland i tre delar, med rörelser åt olika håll, förstärker meddelandet att här ska inte tänkas, bara begapas.

Mycket skrik för lite ull, som bonden sa.

Jo, man ska nog se det som en hyllning till det konstskapande släktet, det dyker upp citat från nämnda Dreyer men också från storheter som Fassbinder och Dostojevskij. Och kanske handlar det lite om unga kvinnors utsatthet på en filminspelning. En ung modell vill inte visa brösten medan de äldre damerna har luttrats och pratar själva om människor som objekt. Béatrice Dalle säger sig vilja ha ungt pojkkött, en 16-åring är sex år för gammal...

Ett pedofilskämt som inte direkt höjer stämningen.

Som fundamentalt ointresserad av klädmärken är jag tvungen att läsa mig till att Lux æterna till en början var tänkt som en promotionfilm för modehuset Yves Saint Laurent, och att Gaspar Noé lyckades övertala de som äger pengabingen att göra en längre film av det hela – som också fick äran att visas som en midnattsfilm vid festivalen i Cannes.

En ambulans lär ha väntat utanför salongen för att ta hand om folk som skulle kunna tänkas kollapsa av Lux æternas attack på sinnena. Effektsökeri, som sagt.

Gaspar Noé är dubbelt bioaktuell nu i vinter i och med nysläpp av regissörens omdiskuterade våldtäktsfilm, Irriversible (2002) som utspelades sig baklänges. Premiär den 18 december, nu i en version som följer konventionell kronologi.