Att det var den då endast 25-årige Orson Welles (som sedermera skulle växa upp till att bli en legend i sig) som regisserade är nog känt utanför cineastiska kretsar men mannen bakom manuset, Herman J Mankiewicz är inte ett hushållsnamn.

Det här är hans historia, som på ett välskrivet och indirekt vis också skildrar såväl spelet bakom Hollywoods kulisser som den ekonomiska depressionens USA – och tidens politiska etablissemang som redan då visste hur man duperade befolkningen med fake news.

Mästerregissören David Fincher skapar sålunda en lättare förankring i nutid men annars är det här främst en lustfylld tripp genom mediets ”Hall of fame” (skriven för länge sedan av regissörens nu döde far, Jack Fincher).

Mank lägger sig nära Citizen Kanes estetik. Svartvitt foto, monoljud, musik, djupskärpa och en massa andra tekniska finesser förflyttar oss till 30- och 40-talets filmiska uttryck. Några scener är direkt återskapade från Welles och Mankiewiczs verk, som skildrade mediemogulen Charles Foster Kanes liv och död.

Den verkliga förlagan, medie- och maktspelaren William Randolph Hearst, var föga imponerad. För att uttrycka det milt.

”Man kan inte skildra ett liv på två timmar”, säger någon till Mankiewicz, vilket också blir som en metakommentar om filmen vi ser på. 

”Nej men man kan skapa ett intryck av det”, svarar Mank.

Och det är också det som har Fincher gjort här. Ett starkt intryck, dessutom – med hjälp av Gary Oldman som med en frustande fysisk närvaro gör en av sina finaste prestationer i huvudrollen. Hans Mank är snabbkäftad som en Bogart-figur från valfri noirdeckare, han skyddar sig från världen med en hinna av sprit och ett tjock pansar av sarkastisk humor. Ett vandrade vrak, en hovnarr vid det hollywoodska hovet, som ändå – uppenbarligen – lyckades få ur sig ett gudabenådat manus.

Oldman ligger bra till för karriärens andra statyett vid den uppskjutna Oscarsgalan i april.

David Fincher också, för den delen. Men kanske inte om det egna laget får rösta. Precis som många andra storheter är Fincher en omvittnad perfektionist. Den här gången tydligen extra mycket så. Vissa scener kunde tas om hundratals gånger innan han var nöjd, vilket fick såväl skådespelare som team att gå på knäna – men så blev det i slutändan också ett riktigt tajt, stilfullt och underhållande resultat.

Som ett drama i egen rätt står sig Mank kanske inte riktigt lika väl. Det är mer ett stycke besjälad show i vaxkabinettet än ett inkännande drama, men för oss filmnördar med faiblesse för meta är det en fest.

Mank har streamingpremiär på Netflix den 4 december.