Vilken förbannelse att upptäcka radium. Ett ämne som räddar liv, bromsar cancer – och samtidigt dödar storskaligt. Marie Curie dog 1934 och slapp därför visserligen att uppleva kärnkraftsolyckan i Chernobyl och atombomben över Hiroshima – två händelser i direkt påverkan från hennes upptäckt av radium 1889. Men hon hann ändå leva tillräckligt länge för att se radioaktivitetens potential på både gott och ont. Vilken förbannelse, som sagt.

Biopics är vanskliga saker som sällan lyckas med sitt uppdrag: att teckna ett porträtt av en människas liv. Marie Curies liv var remarkabelt i flera avseenden. Inte bara för att hon upptäckte två viktiga grundämnen, mottog Nobelpriset två gånger och blev den första kvinnliga professorn vid Sorbonne. Hennes privata historia är minst lika intressant – hon var en polsk invandrare i en nationalistisk tid, gift med både sitt arbete och sin forskarpartner. Även där kan man tala om en förbannelse – den som den djupa kärleken innebär. Det är ett helvete att vara riktigt älskad, för baksidan är den förödande sorgen som följer när den älskade försvinner.

Marjane Satrapis (Persepolis) vill ta ett vitt grepp på den resoluta forskarkvinnan – Curies professionella öde vävs ihop med hennes privata. Att hon går från hyllad vetenskapskvinna till fördömd sköka och bespottad invandrare säger någonting om hur vi reviderar historien, ur vilket skeende vi kan välja att se saker och ting.

Satrapis lägger där till ytterligare en dimension: effekterna av Curies upptäckt. Hon varvar dåtid med snabba nedtramp i nutiden: röntgenapparater, atombomben, strålningsbehandlingar. Det är ett bra grepp som inte reducerar huvudpersonen till historisk kuriosa. Även hennes kvinnoroll känns aktuell, när Curie faller för en separerad man är det hon och inte han som får ta emot spott och spe från upprörda franska katoliker. Till exempel.

Rosemund Pike gör huvudrollen med stolt högburenhet, tyvärr farligt nära karikatyren. Men i stort är det med stolthet och vördnad som både skådespelare och regissör närmar sig sitt objekt. Även Sam Riley som älskad och stöttande make behandlas med värme och beundran. Ändå saknas någonting: djup. Det är som det ofta är med biopics: en traumatisk händelse i barndomen får stå som förklaring till huvudpersonens driv, en förenklad, psykologisk modell. Flashbacks till barnåren används som sentimental krydda. Biopics är vanskligt, som sagt och trots höga ambitioner och intressant berättarteknik faller också denna i bekanta fällor.