Som skådespelare (inte minst i Nespressoreklamen) myser George Clooney omkring som en transatlantisk Ernst Kirschsteiger och osar känslig alfahanne, men när han sätter sig i registolen är det oftast med en patosrynka mellan ögonbrynen. Good night and good luck skildrade McCarthyismens USA, Maktens män handlade om korrupta politiker och Midnight sky kan ses som en melankolisk svanesång över mänskligheten, som slutligen lyckats ta kål på sin egen planet.

Året är 2049 och merparten av mänskligheten har dött i en galopperande miljökatastrof men ett forskarteam på Nordpolen har än så länge klarat sig. När den dödliga strålningen närmar sig även där, drar de iväg (till okänd ort?) och kvar på forskarstationen blir bara Clooneys rollfigur, professorn Augustine Lofthouse, och en liten tjej som gömt sig kvar. Augustine är döende i letal sjukdom och ser som sitt sista uppdrag att varna det rymdskepp som är på väg tillbaka till jorden efter att ha varit iväg och letat efter andra beboeliga planeter.

I två andra intrigtrådar följer vi händelserna på nämnda skepp och får tillbakablickar på Augustines liv.

Midnight sky sluter an till den nu för tiden helt dominerande trenden med stillsamt ödesmättade rymdberättelser, där hotande monster och lasersvärd har bytts ut mot ett filosofiskt grubblande; som i Ad Astra, Gravity, The Martian och Interstellar. Om man som undertecknad precis har råkat se om den sistnämnda är det svårt att blunda för hur mycket manusförfattarna har lånat därifrån – inte minst far och dotter-relationen, som dock är mycket mer dynamisk och smart i Christopher Nolans film.

Clooney gör sin professor som en nordpolsk jultomte med stort gråvitt skägg och en säck full av existentiell ågren, och spelar hela tiden på gränsen mellan ”äkta” och poserande melankoli. De första två akterna lovar ändå gott; jo, man anar vad som ska komma men vägen dit är ändå överraskande vital. Detta till stor del tack vare den snygga och genomtänkta produktionsdesignen – från suggestiva vyer över kosmos och arktisk tundra till många små fyndiga vardagsprylar (kaffe i små rör, flytande datorskärmar mm) – som brukar utmärka en god sci-fi med ambition.

Den sista akten ramlar tyvärr ner i ett gungfly av sentimentalitet och gråtmildhet på temat ”I rymden kan ingen höra dig snyfta”.

Som ofta i genren (förutom i steampunkiga Alien) går rymdskeppets (och forskarstationens) interiörer i metalliskt stålblått. Det är idel blanka ytor, som framtiden utspelar sig i ett ständigt välpolerat laboratorium. Inte en dammråtta hitom Andromeda galaxen.

En genreknäckande fråga återstår: Vem städar?

Premiär på Netflix 23 december