När stjärnorna samlas i en film som är bred som en lagårdsdörr vet man att det som tidigare har varit farligt och stigmatiserande nu blivit rumsrent och svennifierat.

Som när Tom Hanks (ackompanjerad av Bruce Springsteen) spelade aids-sjuk i Philadelphia, som när alfahannarna Heath Ledger och Jake Gyllenhaal vänslades i Brokeback Mountain eller som här, när några av våra mest folkkära aktörer myser fram historien (med verklig bakgrund) om prästen Lasse, känd i hela Alingsås, som vid 60-årsstrecket äntligen vågar släppa ut sin inre kvinna.

Det börjar som ännu en Bridget Jones-ättling. Hanna (Hedda Stiernstedt) är arbetslös, hennes pojkvän är otrogen, hon har inte (likt alla hennes gamla klasskamrater) förökat sig och precis när hon kommit hem till småstaden efter några misslyckade år i Stockholm berättar pappa att han från och med nu vill kallas Marianne.

Därifrån tar till stor del en berättelse om att komma ut vid. Fru Eva (Lena Endre) är sedan länge insvuren i Lasses/Mariannes hemlighet, men vill för allt i världen inte att den ska komma ut på stan. Den hemmaboende vuxna sonen David (Klas Wiljergård) har inga större problem med att pappa drar på sig lösbröst men den politiskt korrekta Hanna, som myndigt påpekar att man inte får säga ”transa”, har till sin egen förvåning desto svårare att acceptera den nya situationen.

Och helt okomplicerat är det inte alltid ändå, det här med könskorrigering på film. Jared Leto fick som bekant ta emot mycket smisk när han spelade en sargad transperson i Dallas buyers club (2013). Belackarna menade att om en film ska kunna spegla en transpersons utanförskap, bör (måste!) hen också spelas av en sådan.

Så vitt jag vet har Lassgårds insats här inte väckt några sådana reaktioner, men så vore det i så fall också att skälla vid fel träd. Rolf Lassgård, detta kramgoa betongblock från Gävle, gör sin vacklande präst så mjukt mildögd och samtidigt bergfast övertygad, att det (nästan) får en ateist som undertecknad att knäppa händerna. Han lyfter filmen, ger den samtiidigt i alla fall lite tyngd.

Hedda Stiernstedt tar i sin tur Hanna genom hela känsloregistret, ger fin rättvisa åt den ambivalens som grundkonflikten borde ge upphov till, och Lena Endre… nja, hennes roll är nedbantad, blir mest en rundningskon (förutom i en krystad vändning mot slutet), men det är inte hennes fel, hon gör det hon ska.

Lägger man till ett gäng begåvade birollsinnehavare, där Wiljergård står ut allra mest (tack vare väldigt tacksamma repliker) och en strömlinjeformad intrigkonstruktion direkt nedladdad från gråtmildfeelgood.com, inser man att filmmakarna satt ihop en publikfriare som lär trygga inkomsten inför kommande projekt.

Det är okej, tittarvänliga klichéer tillhör genren, och den välsnidade komiska dialogen håller igång intresset länge nog, men de uppbyggliga sentenserna och de humorinlindade pekpinnarna blir ändå lite mäktiga i längden.

Jo, det är en lättläst skapelse, som predikar med stora bokstäver men man får väl ta det för vad det är: en saga, ett tillrättalagt stycke verklighet som ändå är rätt underhållande.