Den hyllade filmskaparen Hirokazu Kore-eda lämnade spår i mig redan 1998 med sin första internationella framgång ”Efter livet”. En film stillsamt dignande av förnuft och mogen känsla, sannolikt frammejslad av en stilfullt fårad själ. Tänkte jag. Men insåg sedan att vi i princip var jämnåriga (vilket ju gav en del intellektuell prestationsångest).

Nå. Även om han fortfarande hellre slirar på kopplingen än trampar gasen i botten har Hirokazu Kore-eda senare alster en rakare, mer jordnära attityd – vilket 2018 ledde till en Guldpalm i Cannes 2018 för ”Shoplifters”. Och nu genomgående gillande recensioner av ”Broker” eller ”Min vackra stjärna” som den lite mjäkiga svenska titeln lyder.

Barnen står i centrum här. I första hand det spädbarn som lämnas vid en så kallad ”baby box”, en låda i väggen där kvinnor kan lämna in oönskade nyfödingar, som några kristna eldsjälar sedan ordnar hem åt (ett verkligt fenomen i Korea, vilket förklarar varför japanen Kore-eda denna gång bytt land). Men just den här gången hamnar bebisen i några frimicklande fixartypers händer, som vill tjäna en hacka på att sälja den lille pojken till något rikt, barnlöst par. Bebisens mamma återvänder dock och tillsammans med de två mycket harmlösa fixarna (och en annan föräldralös pojke) beger de sig ut på vägen för att hitta lämpliga kunder. Samtidigt är polisen dem på spåren, och snart även ett gäng mer hårdföra skurkar.

I en intervju i The Korea Herald säger sig filmmakaren vilja bryta det stigma som drabbar kvinnor som överger sina barn, att det inte bara är mammorna som är en del i en sådan tragisk process, men mest handlar det om familjen. Igen. Ämnet genomsyrar Hirokazu Kore-edas hela framgångsrika filmkarriär.

Men för att verka vara fullständigt besatt av Familjen (och då gäller en mycket vid definition av begreppet) för han fram sin sak med oerhört delikata medel och tänjbart handslag. Alla dealar är en bra deal, bara de är… bra. Humana. Kärnfamiljen är död. Leve kollektiva bonusfamiljer, fria från gemensamma gener. Empati är tjockare än blod.

Här finns också några småkängor mot ett samhälle som fostrar oss till att vara goda konsumenter snarare än medmänniskor. Hirokazu Kore-edas regi är lågmäld som en viskning men ställer ändå etiska, komplexa frågor. Från den givna, om det kan vara rätt att överge sitt barn, till mer kniviga ställningstaganden om uppsåt, brott och straff. Här finns otaliga möjligheter till etiska klavertramp men han tråcklar sig på något underligt vis förbi dem alla. Sätter sig inte till doms, belyser med små vridningar alla individer från alla håll. Ger dem liv och bakgrund, i något fall bara via en enda men djupt talande scen.

En nyckelreplik summerar det humanistiska temat (som också går att applicera på de flesta av Hirokazu Kore-edas skapelser): Man behöver inte göra allt själv.