Ett påkostat, brittisk stjärnspäckat drama från andra världskriget om en verklig, snitsigt genomförd spionaktion. Man behöver inte vara en möp för att eggas av premisserna.

Vad kan gå fel?

En hel del visar det sig.

Framför allt är det en film helt utan distans, och det gäller såväl den högtravande helt humorbefriade tonen som den ohemult braskande patriotismen. Gamle filmräven John Madden (”Shakespeare in love”) har aldrig känts mossigare. Den som likt undertecknad tyckte att annars maffiga ”Dunkirk”, eller stompiga ”Darkest hour” var sentimentalt krigsförhärligande får ta med sig skämskudden inför ett besök på Operation slarvsylta.

Här oreras det med gråtfärdiga ansikten om ”brave men”, om plikt, fosterlandet och när det verkar gå rakt åt fanders knäpper alla sina händer i bön och vips så löser sig allt.

Jisses.

1940-talet ringde och ville ha sina värderingar tillbaka.

Vilket är mer än synd, för händelsen som ligger till grund för den emotionella härdsmältan är klassiskt filmmaterial, en händelse som egentligen är för knäpp för att vara sann.

Året är 1943 och de allierade, med britterna i förarsätet, planerar att attackera det ockuperade Europa söderifrån, via Sicilien, men där har tysken förskansat sig väl med en hel massa mannar och eldkraft. Operation Mincemeats mål är att försöka lura fienden att tro att anfallet ska gå mot Grekland så att de ska flytta sina trupper dit i stället och på så sätt lämna fältet fritt.

Och det är här som filmens hjältar, ett gäng nitiska typer vid underrättelsetjänsten, kommer in, bland annat spelade av Colin Firth, Kelly MacDonald, och Matthew Macfadyen (Tom i ”Succession”). De kommer på en plan där en död kropp ska förses med en portfölj med ”topphemlig” information om britternas planer att anfalla Grekland, och sedan släppas i havet utanför Spanien där de tyska spionerna antas få tag på informationen och vidarebefordra till Berlin. Det är en ranglig plan som få tror på men i sedvanligt mot-alla-odds-upplägg kämpar huvudpersonerna på och tvivlarna får sedan stå där med lång näsa.

Underrättelsevärlden är förrädisk, inget eller ingen är vad man först tror, upplyser berättarröstens oss i anslaget och utlovar på så sätt spännande vändningar och dubbelspel men det är ett uttalande som filmen sedan motsäger med hela sin existens. Alla inblandade är nämligen exakt det vi från början tror att de är, tyska ansikten är upplysta underifrån som monstren i Spökhuset på Gröna lund och berättelsen går på förutsägbar räls in i det självklara slutet. Det gäller även den krystade och knastertorra kärlekshistorien mellan Firths och McDonalds rollfigurer.

Kanske ska man se ”Operation Mincemeat” som en rullande brexit-effekt, designad för att återupprätta självbilden hos Drottningens undersåtar, när de står ensamma i världen.

Vältajmad är filmen dock – tyvärr, får man väl säga – nu när de mörka krigsmolnen återigen börjar dra ihop sig.