Fotbollslegenden Pelé hasar sig fram med rullator från vänster bildkant, sjunker ner i stolen framför kameran och säger:

”Jag har aldrig ansett att jag är bättre än någon annan”.

Man skulle bli lätt överraskad om orden hade kommit ur Zlatans eller Ronaldos mun... men Pelés uttalande är präglat av den jantelag som enligt den här filmen även råder i Brasilien. Speciellt då i landets fattigaste hörn där Edson Arantes do Nascimento, aka Pelé, växte upp.

Jante i Brasilien? Lite trevligt ändå, att vi svenskar inte är ensamma om att baxa omkring på den där gamla fotbojan. Men Pelé förlöste brassarna, satte nationen på kartan och satte jante på läktaren.

Pelé är den enda fotbollsspelaren som vunnit VM tre gånger. Han slog igenom internationellt redan som 18-åring i VM 1958, här i Sverige (den första och enda gången som vårt landslag har tagit sig till final) och la av strax efter guldet i VM 1970. Det är i det tidsspannet som dokumentären rör sig, och även om den till största del håller sig på den gröna mattan får vi ett stycke uppväxt, sociala sammanhang och bara en liten dutt privatliv.

Filmmakarna Ben Nicholas och David Tryhorns dokumentär bygger på ett rikt förråd av nyhetsklipp och journalbilder men den sitter ändå inte riktigt i krysset, ligger mer på försvar än andra mer framåtlutade genrekompisar som nyliga Last dance (om Michael Jordan) och When we were kings (Muhammed Ali), men som fotbollsfan är det så klart kul att skåda gamla baljor och bataljer, även om vi sett det mesta förut.

Det är först när filmen zoomar ut och betraktar den politiska situation som omgärdade bygget av ikonen Pelé, främst då militärkuppen 1964 och diktatorn Medicis skräckvälde.

Landslagets framgångar var en nationell angelägenhet, Pelé och hans medspelare var bolltrollande ambassadörer och fotbollen fungerade som ett opium för det förtryckta folket. Några av de många intervjuade storheterna från förr menar att Pelé, likt boxningsgiganten Muhammed Ali gjorde i USA, kunde ha tagit ställning mot makten, men bollgeniet gled hela tiden undan alla politiska frågor, lät diktatorn sola sig i stjärnans ljus. Motvilligt men dock.

Men som någon annan säger: Det är lätt att opponera sig om man inte lever i en brutal diktatur. Pelé visste att det räckte med ett felsteg för att allt han uppnått skulle rasa samman. Bättre då att ducka. Den där janten igen. Nu i maktens tjänst.

I parentes slås man också av hur sporten har utvecklats sedan Pelés storhetsdagar. Ska man tro bilderna från dåtidens arenor gick det inte direkt undan där ute på planen. Dagens proffsfotboll må vara befolkad av arroganta mångmiljonärer men tempo och bollteknik är ju av en helt annan kaliber.

Frågan är om inte Bakvattnets BK anno 2021 skulle ha kunnat vinna VM 1958.

Pelé har premiär på Netflix 23/2.