Elton Johns entré är magnifik. Han, eller rättare sagt Tyron Egerton, kommer klivande i en lång korridor, till synes direkt från scenen, omgiven av flödande ljus, iklädd en typiskt extravagant fågelskrud med orangea plymer – och ramlar rakt in i ett AA-möte. En exotisk bevingad skapelse bland grå vardagsmänniskor.

Och han förkunnar: Ja, jag är alkoholist, jag missbrukar kokain och alla andra droger, är dessutom sexmissbrukare.  

Sicket anslag! Triumferande – och på samma gång så skört. Han fortsätter nämligen med att säga att han minsann hade en lycklig barndom, varpå vi får scener som berättar det rakt motsatta. 

Lille Reggie (namnet Elton tas senare) är ännu ett bland många offer för traumat med den frånvarande pappan, men inte nog med det, hans mamma är inte heller mycket att hänga i familjeträdet, egocentrisk och deprimerad som hon är (vältempererat agerande från amerikanska Bryce Dallas Howard som här spelar britt).

Nej, subtilt är det inte. ”När ska du krama mig?” frågar Reggie pappan, när han väl är på plats, och får svaret: ”Var inte fånig!” Rocketman balanserar här hela tiden på gränsen till det sentimentala, eller… okej, den knatar över densamma ibland, som i den terapeutiska scenen där Elton kramar sig själv som ung. 

Men vad gör det när man sitter och stampar takten, och nynnar med, till hittar som Yellow brick road, Your song och Crocodile rock?

För en musikalfobiker kommer dock det första musikalnumret som en mindre chock, men den bär på så mycket charm och fina bildövergångar att motståndet snabbt bryts ner, och sedan sker det tacknämligt sällan att rollfigurerna helt oprovocerat brister ut i sång. Men poprocken flödar ymnigt och snart känns det också som att man blir hej och tjenis med den adlade popikonen.

Det här är alltså ingen traditionell biopic. Snarare – precis som förra årets Queen-dänga Bohemian Rhapsody – en jukebox-film, en sing-a-long för 60-talister. Eller som filmbolaget vill ha det till: A true fantasy. Ett bra sätt att skriva sig fri från ärekränkningsmål. Elton Johns föräldrar får nämligen en hel del pisk här. Elton själv har sagt sig gilla Rocketman, vilket är rimligt eftersom det är en renodlat hyllande runa över en levande man.

Rocketman har såklart en hel del likheter med nämnda Bohemian Rhapsody: Det är England, 70-tal, glamrock/pop och en extravagant huvudperson med påfågelpersona. Rocketman-regissören Dexter Fletcher är dessutom densamme som tog över efter Bryan Singer, när han fick sparken från Queen-filmen. Därtill är de som porträtteras medproducenter till respektive film, vilket borgar för att inga riktigt obekväma sanningar ska nå publiken öga. 

Bohemian Rhapsody blev (orättvist) anklagad för att den straight-washade Freddie Mercurys homosexualitet och för att filmmakarna moraliserade över Mercurys utsvävningar i rockhobbys som sex, knark och självförbränning. Visst förhåller sig Rocketman mer avslappnat till ämnet men skillnaden är ändå marginell. 

Förhandsrapporter har dessutom talat om Rocketman som den mörkare av de båda verken, och ytligt sett är det måhända korrekt, här läggs fler filmminuter på att rota runt i Elton Johns byk, men det görs ändå bara just på ytan. Tonen går ändå genomgående i dur. Nog framstår huvudpersonen stundtals som en jobbigt självömkande typ, men det är information som levereras med glimt i ögat, och riktigt illa går det ju aldrig för Sir Elton John. 

Vi vet dessutom varför han betedde sig som han gjorde: Han fick inga kramar…