Johanna har slut på sin adhd-medicin och är pank. Pappa är förlamad av sorg och sitter i soffan med en tom blick riktad mot tv:ns lekprogram, oförmögen att hantera vardagens alla krav som samlas i form av räkningar på hallmattan. Utan medicin blinkar och dundrar omvärlden för Joanna, den enda plats hon är avslappnad är i vatten. Ganska lugn blir hon också av att ha sex med sin ”kk” Matheus, en snäll medelklassunge som nog gärna utvecklar relationen till mer än bara sex. 

Nåväl, spattig och stirrig som få sätter Joanna i gång med sin sisyfoskamp att få ihop till sin medicin. För plötsligt stängs elen av, och de pengar hon har lyckats skramla ihop på olika kreativa sätt, måste gå till elbolaget. Samtidigt inleder Johanna en trevande relation med den överjordiskt balla Audrey som av, för Joanna outgrundlig anledning, verkar vara intresserad av henne. 

Så jävla easy goings stora förtjänst är det övertygande gestaltandet av Joannas adhd. Det blinkar och tjuter, knäna hoppar och den förtjusande och extremt roliga Nikki Hanseblad är omväxlande kaxig och ett darrande asplöv.

Vatten är en sliten metafor i filmberättande, så många pånyttfödelser och sexuella uppvaknanden som kommit genom ett dopp, helst naket. Men: här står vattnet gudskelov varken för förändring eller sex, det är bara ett behagligt lugn. Joanna självmedicinerar genom att planka in på simhallen eller för den delen kasta sig ut från en pir i Göteborgs hamn. 

Göteborg förresten! De många visuella kontrasterna mellan sliten, ful industri och gullig trähusbebyggelse är en perfekt kuliss för Joannas röriga liv, vackert fångat med mättade färger av filmfotograf Nea Asphäll. 

Tyvärr är berättelsens kärna: kärlekshistorien mellan Joanna och Audrey, ganska oengagerande. Audrey är konstant laid back, och så mogen och cool att jag blir rädd. Jag är övertygad om att debuterande Melina Benett Paukkonen kan skådespela, det sprutar nämligen trygghet och lugn om henne, men här får hon inte mycket hjälp av den långfilmsdebuterande regissören Christoffer Sandler (TV-serien Sjukt oklar).

Där det å andra sidan bränner till på riktigt är i samspelet mellan Joanna och den stackars förälskade Matheus (Emil Algpeus). En härva av lust, dåligt samvete, omsorg, vänskap och svek som det bara är att ösa ur. Lika känslig och komplicerad är Shanti Roneys pappa: snäll, men så uppgiven och sjuk av sorg efter Joannas mammas död, att hela han är ett stort svek. 

Författaren Jenny Jägerfeld är bra på att blanda sorg och humor, och att teckna mångfacetterade porträtt. Av en händelse är Så jävla easy going den andra Jägerfeld-filmatiseringen som får premiär på en månad, Sanna Lenkens underbara Comedy Queen behandlar snarlika teman, men är riktad till en yngre publik. Svensk ungdomsfilm ser onekligen ut att må bra just nu.