När eftertexterna rullar kan man inte annat än undra hur regissören och manusförfattaren Emmanuel Mourets eget kärleksliv är funtat. Lite trassligt, får man anta, i alla fall om man ska döma utefter hans höga produktionsfrekvens av lättsamma dramer om knepiga relationer (Kärlekens konst, Lady J m fl)

Den här gången står Maxime i fokus; en sensibel fransos med tunga ögonlock och en scarf snitsigt slängd runt halsen; en Adonis som vi känner igen från kanadicken Xavier Dolans genombrottsfilm Hjärtslag.

Nydumpad tillbringar han några dagar med sin kusins fru Daphné i ett hus på landet, där de spankulerar och pratar förhållanden. Via fina och ibland finurliga scenövergångar mellan flashbacks och filmisk nutid får vi ta del av hans, hennes och kusinens försök att styra rätt på kärlekens minfält

Det är målinriktade kvinnor och känsliga män, och ett ständigt hoppande över skaklarna. Som Woody Allen minus oneliners (den där unga kvinnan med Annie Hall-kläder måste väl vara en referens?) men med djupare känslor – och ett annat musikintresse. Istället för Allens tradjazz pumpar Mouret (ett erkänt stor fan av klassisk musik) nämligen på med ett slags Absolut Stråke-soundtrack som till och med får en i ämnet icke upplyst skribent att nicka igenkännande. Finstilt är det dock inte.

Vissa stunder, speciellt under den första smått teatrala timmen, är det här nästan som en parodi på pratig fransk film om relationer, där människor fladdrar hjälplöst i fartvinden efter sina känslors framfart.

Det är bitvis irriterande närsynt, emotionellt omoget, men en oväntad vändning efter en timme vidgar vyer, ger lite föda åt tanken.

Mouret styr in sina rollfigurer på den filosofiska teorin om mimetiskt begär, alltså att man åtrår en annan människa för att någon annan bevisligen gör så. Sålunda blir exempelvis Maximes kompis ihop med en tjej bara för att Maxime vill ha henne, och så vidare i en enda lång komplex mimetisk kedja som krånglar till livet för alla inblandade.

”Det är mänskligt att inte kunna stå emot begäret”, säger Daphné men får mothugg av Maxime:

”Tvärtom. Att vara människa är att kunna motstå.”

Det krävs ingen större slutledningsförmåga att inse att han kommer få svårt att leva upp till sina höga ideal.

Sålunda småmysigt och mycket mental mjukvara för pengarna – och en vacker produktionsdesign som får en att vilja kvittera ut ett vaccinpass och dra söderut.