Det är alltså det här projektet som gjorde rubriker när det framgick att regilegenden Martin Scorsese blivit till så sig i trasorna över den norske författaren Jo Nesbøs bästsäljarbok Snömannen att han genast ville slänga upp den på den vita duken. Snart klev han ur registolen, blev kvar som producent, och lät istället Tomas Alfredson ta plats.

Vilket ju smällde nästan lika högt, i alla fall i Sverige.

Det är tio år sedan Snömannen skakade om boklådorna, och även om seriemördartrenden redan då hade passerat sin peak, var det en thriller som krokade fast tidigt, och inte släppte taget förrän ett bra tag efter den sista sidan var läst. Mest så klart tack vare författarens omvittnade förmåga att spinna spännande trådar men också för att det på ett stiligt vis breddade vår insyn i huvudpersonen, polisen Harry Holes, snårige känslovärld, när han tampas med en multipel kvinnomördare.

När intrigen nu hamnat på biograf känns dess rötter i 90-talets makabra seriemördarorgier smått tröttsamma. Istället för att rysningar ger de krystade morden en lätt skamsen påminnelse om att det fanns en tid, för inte så länge sedan, då vi översköljdes – och eggades – av ont blod som flödande från en massa bestialiskt slaktade kvinnor.

Det som var hett då känns nu alltså lätt passé – och just ”passé” var väl det sista omdömet jag trodde jag någonsin skulle ge ett verk signerat Tomas Alfredson; han som gjutit nytt liv i spiongenren (Tinker, taylor, soldier, spy) och skapade karaktärsdrama med vampyrtema (Låt den rätte komma in).

Han som kort sagt gjort konst av genrefilm, ger oss nu en... genrefilm. Dessutom en ganska trist, slätstruken och förutsägbar sådan.

Och nog är det lite svårt att vänja sig vid att alla norrmansspelande svenskar talar engelska (men lyssnar på Björn Skifs!?), bredvid det amerikanska bräkandet. Men okej, det går, vi är vana, det är en effekt av den amerikanska filmbranschens världsherravälde, men det hade onekligen varit bättre om man hade gått hela vägen och flyttat storyn till Kanada eller Alaska.

Men då hade man å andra sidan inte fått ta del av den norska statens bidrag till budgeten – som resulterat i många svindlande flygbilder över fjordar, fjäll och fina hyttor. Jo, det får man i alla fall säga, att den norska naturen är väldigt fotogenisk och dramatisk, och ger här känslan av att Nordpolen bara ligger ett snöbollskast från Oslo.

Så snygg är den i alla fall, Snömannen. Och startelvan är ju imponerande

Rena stjärnensemblen faktiskt, med namn som Chloë Sevigny, Charlotte Gainsbourg, Val Kilmer, J. K. Simmons, samt våra ”egna” Rebecca Ferguson, David Dencik, Sofia Helin, Jonas Karlsson, med flera.

Och det är som ni vet Michael Fassbender som gör huvudrollen Harry Hålögd; en nedgången, kedjerökande suput till karl – som ändå har en extremt vältränad lekamen som det krävs ett idogt kroppsbyggande för att skapa och upprätthålla. En detalj, ja visst, men störande, och allt oftare förekommande i en utseendefixerad bransch som tvingar skådespelarna att bo på gymmet.

Vilket leder till att även den som ska spela sunkig och sargad har stiliga sixpack, svällande abs och triceps och allt vad det heter – och att illusionen får på nöten.

Ett annat litet men ändå fundamentalt problem är ju att mördaren som sitt signum lämnar efter sig en… snögubbe. En snögubbe… kan inte se hotfull ut (det var sannolikt också därför redan det svenska bokförlaget kallade romanen ”Snömannen” istället för ”Snögubben”, vilket ju hade varit en mer korrekt översättning).

I Tomas Alfredson och gängets version ser den mest lite deppig och besviken ut. Inte helt olik undertecknad på väg ut ur biografen…