Spring Uje spring har legat i startblocken sedan filmfestivalen i Göteborg för snart ett år sedan. Premiärvisningen var uppsluppen, som ofta är fallet när en festyr festivalpublik blir småhöga bara på den kollektiva känslan av att vara närvarande när den lokalt populära festivalen trampar igång. Men ovationerna efter filmen, när regissör Henrik Schyffert och manusförfattare Uje Brandelius äntrade scenen, var ändå på en helt egen nivå.

I korta drag handlar det om musikern Uje Brandelius kamp med vardagen efter det att han fått diagnosen Parkinsons sjukdom. Vilket ju inte låter så upplyftande, men det är precis vad det är. Filmen alltså, inte sjukdomen, som är kronisk och progressiv.

Tidigt i filmen kommer Doktor Kosmos-hiten På låtsas och på riktigt – en passande alternativ titel för detta semidokumentära besök i den stockholmska (för)orten Bredäng där Uje och hans familj spelar sig själva, på låtsas och på riktigt. Och de gör det förbaskat bra. Som om kameran är en extra familjemedlem.

Det är på många sätt en perfekt liten film, i tonfall, i mixen av blommigt och beskt. Med drastiska kast mellan sorg och humor. Man kanske kan kalla det en skvader, en osannolik skapelse; en feel good om Parkinson, med inslag av musikal. Det låter ogörligt, men om alla bitar sitter som en smäck, som här, blir helheten storartad.

Okej, det är inte ett epokgörande mästerverk men ändå… jo, ett stort drama i liten tajt kostym.

Ujes och Doktor Kosmos texter bidrar ytterligare med fyndigt formulerad samhällskritik, är angenämt knöliga, får Uje att framstå som den tyvärr hädangångne rockpoeten Olle Ljungströms mer politiskt lagda lillebror.

Schyffert och Brandelius jobbar med igenkänning, från småföräldrars livspussel till mediers ängslighet och driften med stockholmsk bostadshets är lika rolig som den är träffsäker. Men det handlar också om Ujes chocktillstånd efter sjukdomsbeskedet, om hur sorg och vanmakt förvandlar charmtrollet Uje till en orch. Ogin, elak, svårtillgänglig.

Det här är renässansmannen Henrik Schyfferts regidebut i långfilmssammanhang. Den ironiska generationens överstepräst levererar alltså ett stycke drama som är överraskande sensibelt; lika lakoniskt underhållande som det är avklätt kännbart. Inte sentimentalt, men närapå.

Men så har han ju haft ett begåvat manus att jobba med, skrivet av Uje Brandelius själv, utefter hans hyllade föreställning med samma titel.

Efter halleluja-stämningen där på scenen där i Göteborg i januari detta år, lade sig coronatystnaden över landets biografer och Spring Uje springs ordinarie premiär sköts på framtiden, men nu har alltså distributören Triart bestämt sig för att lägga upp filmen på repertoaren. Vilket, med tanke på den rådande åttapersonsgränsen, är lite överraskande, men det är bara att tacka och ta emot.

Det här är en sprittande film, med lika delar hjärta och hjärna, som åtminstone för en stund får en att glömma decemberdepp och covid-kaos.