Sune kommer som en räddare i publiknöden även detta år.

Kristillståndet vad gäller den svenska filmens oförmåga att locka befolkningen till biograferna har förkunnats i versaler de senaste veckorna, och visst är det trist att på pappret breda och sevärda filmer som Quick och 438 dagar inte fått den publik de förtjänar. Men när året ska summeras lär siffrorna te sig mindre akuta. Det kommer Sune och nästa veckas gladlynta Tomas Ledin-musikal En del av mitt hjärta (som är överraskande underhållande) se till.

Författarna Anders Jacobssons och Sören Olssons lintott har ända sedan den första långfilmens premiär 1993 visats sig vara en veritabel guldkalv, även på duk. En inhemsk franchiseprodukt som får den juldästa svensken att mangrant stappla till biograferna, och årets upplaga lär inte utgöra ett undantag.

Precis som i fjolårets Sune vs Sune – som var den bästa sedan Sunes sommar – spelas huvudrollen av Elis Gerdt, medan pappa och mamma görs av Fredrik Hallgren respektive Sissela Benn – båda två som förut vinnande vimsiga, men frågan är om inte familjen är ännu galnare den här gången.

I förra och i denna film får även mamma Karin – som i alla tidigare upplagor varit den otacksamt jordbundna – ta ut svängarna och bli nästan lika knäpp som pappa Rudolf. Vilket är kul, för oss och för Sissela Benn (får man anta) men det gör också att dessa kaosartade personligheter helt har tappat kontakten med marken, och svävar omkring som yrbollar i ett tumult av missförstånd och klanterier. Möjligheten till igenkänning minskar när nipprigheten ökar.

Den nytillkomne morfar Helmer (Tomas von Brömssen), har inte heller han ett stabilt psyke att luta sig mot.

Nå, Helmer ska på gamla dagar gå och gifta sig och vill att Sune ska vara best man, vilket ställer till det för pojken eftersom bröllopet går av stapeln samma helg som hans klass ska åka på klassresa – och där har ni alltså själva grundkonflikten, som egentligen är på tok för tunn att kavlas ut till långfilmslängd.

Men humöret är gott och smittande.

Regissör och manusförfattare Jon Holmberg som gjorde Sune vs Sune, leker även här med actionklichéer, pepprar med ironiska blinkningar till genrefilm, och bjuder på en hel del hastiga vändningar. Oftast är de av godo men i längden lite väl frekventa. När det oväntade blir väntat försvinner ju en del av dynamiken.

Dessutom har filmmakarna en lite för avslappnad inställning till det där med en berättelses logik och logistik. Det är lite för många ”Äh, det är ingen som märker”-situationer för att en anhängare av internlogiken ska klara av att titta åt ett annat håll.

Men okej, den tilltänka publikskaran kommer nog inte opponera sig och en medföljande vuxen lär befinna sig så långt ner i julbords-koma att det mesta kan passera.