På filmvetenskapen fick vi veta att ryssen Andrej Tarkovskij var en av filmmediets fundamentala stöttepelare. Han dog 1986, bara 54 år gammal, men var redan då en legend, och hade fått ur sig ståtliga verk som Spegeln, Solaris och Nostalgia. Existentiella dramer om mänskliga relationer, skildrade i ofta storslagna, alltid smått magiska bildkompositioner. Inte alltid helt lättillgängliga men

mötet med hans maffigaste film, Stalker, sitter för evigt inristat i hjärnbarken.

Han var en sovjetisk Ingmar Bergman som dök ner i sin egen själ och kom upp med livets mening. Eller i alla fall bärande tankar om detsamma. En humanist med religiös framtoning men också en inkännande poet, filosof och naturlyriker vars drömska bildvärldar var större än någon annans.

Det är Andrej Tarkovskijs egen röst som guidar oss genom hans skapelsehistoria. Scener från verken mixas med dokumentära klipp från filminspelningar och stillbilder från privatlivet – allt mixat med ljudklipp från tidigare intervjuer med mannen i fråga, vilket ger en så sömlös syntes att man nästan får för sig att han sitter och simultantolkar i projektorrummet.

Filmmakarens röst ligger som ett i det närmaste oavbrutet ljudspår. Han pratar inte bara om film, lika mycket om konst, religion, Shakespeare och Tolstoj. Om den politiska upptiningen under Chrustjev och den påföljande köldknäppen som tvingade honom att lämna landet.

Om naturen och ekologin. Alltid närvarande i hans alster. Han hann precis uppleva Tjernobyl och varnade redan innan dess om att människodjuret håller på att förstöra sitt eget habitat. ”Det är brottsligt dumt att ignorera naturen”.

Andrej Tarkovskij pumpar ur sig klokheter om skapandet. En favorit är: ”En gåtfull värld måste skildras med gåtfulla bilder”. Ett uttalande som drar ett tydligt streck i sanden mellan den lättfattliga berättelsen som i princip alla levererar nuförtiden, och den utdöende delen av filmkonsten som har en mer själslig ambition, en tilltro till att även publiken har ett sjätte sinne.

Vid några tillfällen hör vi en äldre, barskare och mer imposant stämma ljuda. Det är Andrejs pappa, poeten Arsenij som reciterar sina egna dikter. Och det är alltså Andrejs son Andrej Jr som har satt ihop hela klabbet. Med andra ord en ren familjeaffär. Och något av en sakral helgonförklaring.

En mix av essä och vackert bildsatt föreläsning. Bitvis överlastat och i längden lite för högtravande. Likväl är det oavbrutet intressant.

Kanske mest en överkurs för filmvetare.