På 80- och 90-talen utgjorde Jim Jarmusch en prominent del av en mentalt lierad grupp av själsfränder; en samling svartrockare aktiva inom olika konstnärliga discipliner, framförallt film. Det var namn som Nick Cave, Wim Wenders, bröderna Kaurismäki. Deras verk var tillbakalutade, lite lättsamt samhällskritiska, inte sällan pretentiösa. Coola.

Lord Byron i läderpaj, liksom. Det var tider det...

Till skillnad från tyske Wenders och finske Kaurismäki har indieikonen Jarmush (med några undantag) fortsatt att skapa slagfärdig fiktion. Senast i sympatiska Paterson men framförallt dessförinnan (2013) men den vackert depressiva vampyrfantasin Only lovers left alive, där huvudpersonerna för en tynande tillvaro i en tidsålder där det mediala krimskramset kväver människan, gör hennes blod giftigt – vilket får fatala konsekvenser för en hemoglobindriven döende dandy. Alltså lättläst samhällskommentar i vampyrcape. Vilket gör att steget till zombier inte är så långt som andra ville göra gällande inför premiären i Cannes i våras.

Även här finns en tydlig kritik av den hyperkommersialiserade nutiden som gjort oss alla till shoppinggalna zombies som stapplar fram genom köpcentrat. Jarmusch armageddon-komedi drar också sitt strå till Greta Thunberg-stacken när det förklaras att det är sprängningarna (fracking) efter råvaror vid jordens poler som förstör naturen och får de döda att vandra på stadens gator igen.

The dead don´t die har dock inget av den förrförra filmens charm och elegans. Vilket i och för sig är helt logiskt, för mycket kan man säga om de odöda, men speciellt eleganta är de inte.

Hela världen drabbas men vi följer bara händelseutvecklingen i den lilla staden med det allegoriska namnet Centerville, speciellt då polistrion Cliff, Ronnie och Mindy vars sömniga tillvaro spritter till när de odöda börjar tugga på den levande befolkningen.

Ronnie (Adam Driver) anar oråd redan vid den första blodstänkta brottplatsen: ”Det är nog zombies som varit i farten”.

Han och alla andra The dead don’t die kan sägas vara förberedda på det som komma skall, tack vare all zombiefiktion som svämmat över mediamarknaden det senaste decenniet. Alltså ett uns intertexualitet, vilket ju är ett trevligt undantag från den gamla regeln att offren i zombiefilmer aldrig verkar ha hört talas om The walking dead och dess genrekompisar.

Men så är detta också meta med väl tilltaget M, även mer så än vad Jim Jarmuschs filmer brukar vara. Adam Drivers rollfigur prata till och med om att han har läst hela manuset till filmen som han själv är med i, samtidigt som hans tillvaro är på blodigt allvar. Jarmusch gör alltså lite kaos med betraktaren.

Den där tillbakalutade tonen är dock så gravt lutad att den nästan faller pladask, det här är ironiskt på en nivå som till och med ställer Henrik Schyffert i hörnet. Och det är kul, så klart, men i längden lite väl valiummarinerat. Den gamle indyikonen har skapat ett ironimonster som är ohälsosamt förtjust i sin egen dråplighet, som är pepprad av ett gäng darlings som Jarmusch gott kunde ha dödat, för att skapa en tajtare ton.

Men okej, stjärnensemblen med favoriter som Chloë Sevigny, Bill Murray och Tom Waits i spetsen ÄR roliga, de gör precis det som de är tillsagda att göra, och det smärtar verkligen inte att sitta hela filmens 104 minuter.