I helgen går Jim Jarmusch zombiekomedi The dead don’t die upp på biograferna. En ovanlig film från den amerikanska regissören, känd för smalare och långsammare filmer som Broken flowers och Coffee and cigarettes. Ovanligt var det också i våras när hans film fick äran att öppna den anrika Cannes-festivalen.

Men kanske är det i sin ordning, de senaste 20 åren har zombies på film gått från fasansfulla döingar i svartvita kultklassiker eller amerikanskt direkt-till-video-gore, till något man vant sig vid på vita duken.

Kulturjournalisten och filmkritikern Fredrik Strage är, minst sagt, intresserad av genren och Kulturnyheterna ringde upp honom och bad honom lista sina fem zombiefilmsfavoriter genom tiderna. Vilket han gör nedan, med två tillägg utom tävlan.

Bästa zombieskildring

– Det är det enda jag går och tänker på, de bästa zombiefilmerna. Så det borde vara lätt. Men oj vad svårt. Den bästa zombieskildringen är ingen film, utan en roman. Ingen har fångat de döda kropparna utan själsliv bättre än John Ajvide Lindqvist i Hanteringen av odöda (2005). Den skulle bli film av Kristian Petri men projektet har sedan länge lagts på is. Det är sorgligt. På ett sätt liknar den Jurtjyrkogården (1984) till handlingen, att vår saknad efter familjemedlemmar som dör är så enorm att vi gör vad som helst för att få dem tillbaka.

Hedersomnämnande

– Jag kan inte börja med listan riktigt än. Först måste vi ta ett hedersomnämnande. Den brittiska miniserien Dead set (2008) av Black mirror-skaparen Charlie Brooker. Vi har en zombieapokalyps där precis nästan alla går under, alla förutom en liten grupp människor som redan är isolerade, nämligen idioterna i Big brother-huset. Mänsklighetens sista hopp står alltså till en hoper hopplösa narcissister. Dessutom är den inspelad i den riktiga brittiska Big brother-studion. Tyvärr blir den aldrig bättre än sin hisspitch.

Plats 5: The walking dead

– Okej, nu kör vi. På femte plats placerar jag serien The Walking Dead (2010 – ). Det är den mest framgångsrika zombieskildringen någonsin, och den var verkligen magisk i sina bästa stunder. I några avsnitt fungerade zombierna nästan som vattnet i Titanic, de bara väller in, och människorna beter sig likadant som på ett sjunkande skepp, eller ett samhälle i kollaps. De fattar omoraliska beslut och tyr sig till dåraktiga ledargestalter och allt går åt helvete. Men den tappade efter ett tag och jag ser den inte längre.

Plats 4: 28 dagar senare

– Danny Boyles film från 2002 satte igång den nuvarande zombiehypen. En rå och realistisk film där regissören för första gången i genren lät zombierna springa. Jag är i och för sig ganska konservativ, men tyckte om greppet. Hela filmen är intensiv och själva zombiesmittan är som en våldsam rabiesepidemi. Man ska också komma ihåg att zombies på bio var sjukt ovanligt på den här tiden. Det kom en filmatisering av Resident Evil med Milla Jovovich samma år och på premiären träffade jag en kompis som aldrig går på bio, han tycker all biofilm är för konventionell. ”Vad gör du här?”, frågade jag chockat.  ”Det är ju zombies på bio”, svarade han. Då fattar man hur ovanligt det var.

Plats 3: Dawn of the dead

– Och då frågar du ”originalet eller remaken”? Båda svarar jag och fuskar in ytterligare en film på listan. Den från 1978 är en monumental klassiker och båda två kritiserar konsumtionssamhället på ett skojigt sätt. Efter katastrofen barrikaderar sig de överlevande i ett stort varuhus och den mänskliga driften att shoppa är så stark hos de zombies som tar sig in att trots att de är hjärndöda, bara måste de ta en kundvagn och hasandes längs gångarna plocka åt sig varor. Uppföljaren från 2004 är nästan lite bättre. Tack vare sitt vansinniga tempo och inledningen med gryniga nyhetsbilder som rapporterar om undergången ackompanjerat av Johnny Cash som sjunger om apokalypsens fyra ryttare i The man comes around. Jag ångrar att jag gav den en 4:a i DN, skulle varit en 5:a.

Plats 2: I walked with a zombie

– Jacques Tourneurs film från 1943 är en klassiker. Den skulle kunna toppa listan men jag vill inte framstå som en intellektuell posör. I den första vågens zombiefilmer är det inte virus eller misslyckade vetenskapliga experiment som ger upphov till zombiesmittan, utan svart magi. Och zombierna är läskiga slavar, döda människor som gör allt för sin mästare. Filmens handling är inspirerad av Charlotte Brontës Jayne Eyre och den är vansinnigt vacker. Fast här handlar det om voodoo och en likblek kvinna som vandrar likt en sömngångare till ljudet av suggestiva trummor i det karibiska månskenet.

Plats 1: Night of the living dead

– Trots att det är svårt att lista är detta ett självklart val. Night of the living dead från 1968 är oerhört obehaglig, intensiv och svartvit. Det är nåt med riktigt bra lågbudgetfilmer. När man lyckas utan pengar, blir det automatiskt bättre än när man lyckas med stor budget. Ha ha ha! Herregud, jag har faktiskt en Night of the living-dead t-shirt på mig i dag. Det tänkte jag inte ens på. Det finns scener i filmen som är omöjliga att glömma. Som den med den lilla flickan med stirrande blick som äter på sin fars lik. Jag har en t-shirt med henne också faktiskt, men den är i tvätten. Flickan slår ihjäl sin mamma med en spade sen. Som sagt är jag konservativ och zombies ska egentligen inte använda redskap, men jag ursäktar filmskaparen George. A Romero, för han har gjort den bästa Zombiefilmen någonsin.