Filmvärldens kändaste grek (sorry, Angelopoulos) fortsätter sin erövring av den anglosaxiska världen, och smackar här till med en komedi som ter sig som en ohelig mix av den snabbkäftade tv-serien Veep och Peter Greenaways överdådiga kostymkluring Tecknarens kontrakt, från 1982.

Det är tidigt 1700-tal i England och den lätt debila och jag-svaga drottning Anne styrs indirekt av den illistiga Lady Sarah of Marlborough. Den senare ser till att hennes man, generalen, får understöd till sina trupper i kriget mot den lede fransosen, har indirekt makt över rikets riksdag och – ja, hennes strebermentalitet har tagit henne hela vägen ner i regentens säng.

Till hovet anländer en släkting till Lady Marlborough, den unga Abigail som ladyn först tar under sina vingar men som snart visar sig vara av samma mentala skrot och korn som hon själv.

Uppkomlingen spelas av Emma Stone, Lady Sarah av Rachel Weisz och Olivia Colman fick nyligen helt välförtjänt en Golden Globe för rollen som Drottning Anne. Den här trojkan hade nog jäkligt kul på jobbet, det sprakar i nästan varje scen de gör, de levererar den skalpellskarpa dialogen med en tajming som får replikerna att verka födda i samma ögonblick de uttalas.

Alla äter alla och ingen blir någonsin mätt. Förutom möjligen drottning Anne som kanske förstår mer än vad hon avslöjar, men har retirerat in i en naivitet som bolstrar själen. 

Även om det här är en härligt skruvat audiens hos det brittiska hovet är det med Yorgos Lanthimos-mått mätt en tämligen konventionell film – men det alltså bara i referens till hans vrickade verk Dogtooth, The Lobster och The killing of a sacred deer.

Det här är ju klassiska miljöer, slottet, adlade tosingar som intrigerar så att de överdimensionerade perukerna går i spinn, en huvudroll av folket som tar sig in i maktens boningar, och så det stora kriget som utspelar sig i dramats fond.

Allt igenkännbart, men ändå inte.

Till att börja med vänder manus på de könsroller som (film)historiskt sett har verkat i den här genren. Här är det kvinnor som kämpar om makten, står bredbent och skjuter på levande lerduvor (vilket alltså är duvor…) och intrigerar, medan männen är översminkade våp, kuttersmycken till synes inavlade ner till apnivå; elaka barn som roar sig genom att kasta ruttna tomater på en naken kompis. Denna genusuppdatering levererad utan att någon står bakom kameran och viftar med plakat.

Och även om greken här för första gången regisserar utefter andras manus (Deborah Davis, Tony McNamara), och utan sin parhäst Efthymis Filippou osar det ändå Lanthimos i bilderna.

En fiskögd lins förvrider stundtals perspektiven, ljudbandet irriterar fint med härligt skum musik med ömsom industriellt, ömsom ett klagande anatomiskt läte som hjälper till att flytta betraktarens psyke en bit i sidled; får in oss i ett slags emotionell obalans som är kompatibel med det störda skeendet på duken.

Om rollfigurerna talar med kluven tunga, är filmens tilltal mer direkt än vi är vana vid när det gäller Lanthimos. Vilket först känns bekvämt, man slipper krysta fram en allegorisk poäng, men sedan övergår i saknad. Det är ju det där underliggande temat, det svårdefinierade jag-vet-inte-vad, som brukar göra att grekens verk lägger sig och gnager i själen.

Å andra sidan har den hellenske dysterkvisten den här gången gjort en osedvanligt rolig film, som dessutom är smart, snygg som attan och extremt välspelad.

Det räcker rätt långt...