Grundintrigen är lättfattlig som en trafikskylt. Psykopaten Jack är en seriemördare som… mördar. Och vi följer honom, inte offren, inte polisen, som vi bara antar kämpar för att få fast honom. 

Varför skulle alltid så innovative Lars von Trier vilja ge sin version av ett utdött narrativ som seriemördarthrillern? Även som en kommentar på den gamla slitna subgenren hade den varit senkommen, och ett på tok för konventionellt hyss för denne dansk som alltid gått sin egen väg.

Svaret är enkelt: Det är ingen seriemördarfilm. Egentligen. Det är ett konstverk. Ett brutalt konstverk.

En råsop i själens solar plexus..

Men de makabra morden ska nog med fördel ses som abstraktioner, provokationer, som von Trier blandar upp med underhållande föreläsningar om människan förhållande till konsten, om konstnärens moraliska ansvar, om maktens arkitektur, med mycket, mycket mera. Till sin hjälp tar han figuren Verge (nyss avlidne Bruno Ganz), eller Vergilius som han hette egentligen; den romerska filosofen och poeten som också tjänar som Dantes ciceron i Den gudomliga komedin.

Här är han överjaget som förringar Jacks gärning och tankar, hånar honom samtidigt som han driver honom framåt. Ja, Verge fungerar ömsom som den där inre kritikern som de flesta av oss släpar på genom livet, ömsom som metafigur som kommenterar det vi ser. Indirekt också vår skeptiska representant på duken.

I stort är detta alltså en visualisering av en splittrad personlighet, och av spänningarna delarna emellan. Det är ett återkommande grepp i danskens senare filmer, i den så kallade Depressionstrilogin. Lars von Trier får till den där konflikten allra bäst i Antichrist, där Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe förkroppsligar konflikten mellan den rationella och den neurotiska sidan hos en deprimerad person. Alltså hos Lars von Trier, som lidit och fortfarande lider av psykiska problem. Tolkningen är kanske inte självklar men jo… det är den.

Den här gången behöver man inte vara med i Mensa för att inse att Jack är filmskaparens alter ego. Vi ser ett självporträtt av en jagad själ. Till viss del triggat av debaclet i Cannes 2011 då von Trier blev portad efter att ha snurrat in sig i ett resonemang kring Hitler och nazismens arkitektur.

Jack anser nämligen att hans komplexa mord är konstverk, han jagas av (smak)polis som vill stoppa hans värv, hans verk blir allt mer avancerade/ambitiösa/pretentiösa men få verkar förstå vad han vill säga.

Von Trier har sedan han släpade Emily Watsons Bess genom allsköns förnedring i Breaking the Waves, kallats misogyn, vilket är lite udda med tanke på att han nästan alltid har låtit en komplex kvinnoroll inkarnera honom på duken. Här gör han dock större skäl för kritiken, då alla kvinnliga offer (inte enbart sådana, dock) bara är pappfigurer för Jack att skära sönder. Å andra sidan får vi inte lära känna Jack heller. Det är tankegodset som står i centrum, inte rollfigurerna.

Den ständigt flödande intellektuella diskussionen ger mer föda för tanken än en hel årsutgivning av svensk film. Lars von Trier är inte bara en filmskapare, han är en renässansman, gör mångbottnade, högst egenartade allkonstverk, som spelar i en egen liga, eller i alla fall en begränsad sådan där vi hittar namn som Roy Andersson, Andrej Tarkovskij, Ingmar Bergman – dock med tillägget att dansken dessutom levererar sina existentiella betraktelser med en skönt sarkastisk humor.

Den här gången är Lars von Trier dock trubbigare. Lusten att provocera tar överhanden. Det är bitvis för jäkla våldsamt och en del av det intellektuella materialet tappar i spänst, i alla fall den andra gången jag ser filmen.

När jag efter premiären i Cannes förra våren frågade filmskaparen varför han anser det nödvändigt att ta i så in i helsike, menade han att något annat vore att luras, och att det är helt okej att blunda om man inte orkar med att titta. Det är i och för sig sant och konsekvent, men likväl skymmer våldet sikten en aning.

The house that Jack built hamnar med andra ord inte ens på von Triers topp fem, men är likväl ständigt och köttigt fascinerande. Ingen har så extremt hög lägstanivå som den förryckte danske kreatören.