Som ett sladdsyskon till den legendariska murvelfilmen Alla presidentens män från 1976, som skildrade Watergate-affären som knuffade presidenten Richard Nixon från tronen, kommer här Steven Spielbergs drama om en annan nästan lika komprometterande politisk (och samtida) skandal, kallad The Pentagon Papers.
En journalist kommer över ett helt berg av dokument som avslöjar hur makten i USA, med hjälp av korrumperade journalister, har fört folket bakom ljuset när det gällde landets engagemang i Vietnam-kriget.
Det är hett stoff med kraft att avsätta och omdana. Washington Post gör gemensam sak med New Ýork Times och får Nixons hantlangare på sig, som med alla medel försöker få domstolen att stoppa publiceringarna.
När Steven Spielberg läste Liz Hannahs manus till The Post blev han så till sig i trasorna att han la sitt pågående projekt (Ready Player One) på is för istället ta itu med detta drama om kampen för pressfrihet under en självsvåldig president. Med Donald Trump i Vita huset fick filmen tema såklart extra aktualitet.
Spielberg tyckte att stoffet skulle ut på marknaden snabbt, och det lär bara ha tagit cirka nio månader från ax till limpa.
Med pålitliga hovleverantörer av skådespeleri, som Meryl Streep och Tom Hanks, vid sin sida har den välrenommerade regissören format en slipad skapelse som med sin goda tajming och sitt viktiga innehåll borde blivit en medial fest.
Men även om verklighetsbakgrunden är oerhört intressant, och budskapet såklart toppen, är Steven Spielbergs sätt att skildra skeendet det tyvärr inte.
Det är alltid svårt att skilja regi från manus, men här står den Spielbergska registilen ut som en bruten lilltå.
Han må vara en cineastisk innovatör och pionjär som begåvat världen med filmer som Hajen, ET och Rädda menige Ryan, men när det kommer till politik och humanism gör han inte film, utan lallande pekböcker (se även hemska the Terminal, uppblåsta Amistad – och vågar man se om Schindlers list?). Här tar han oss i hand redan från början och leder oss genom en tydligt snitslad bana fram till det triumfatoriska slutet.
Det är stråkar, övertydliga blickar och vidöppna dörrar som slås in så att fliset ryker.
Ett av många tungfotade och menande replikskiften:
– Har det hänt att en domare har stoppat en tidning förut?
– Aldrig förut i republikens historia!!! (svaret levererat i ödesmättat indignerad ton).
Manusförfattaren Liz Hannah har även fått in en feministisk aspekt i The Post (Meryl Streeps rollfigur, Kay Graham, var USAs första kvinnliga tidningsutgivare), men även den lyckas Spielberg kvadda helt med en scen som i sin övertydlighet påminner om den gamla Sovjetfilmen:
Efter framgången i rättssalen knallar Kay Graham ner för domstolens trappa, hyllad av en folkhop, bara bestående av kvinnor, som följer sin nya förbild med patosfyllda och uppspärrade ögon. Att kalla det övertydligt vore en underdrift.
Filmens största behållning ligger egentligen utanför dess ramar. En smärtande påminnelse om att makten alltid har försökt dupera presskåren. Och att det på intet sätt blivit bättre.