I originalfilmen The Trip (ursprungligen en teveserie) ter sig formatet fantastiskt. Det stora kommer fram i det lilla, huvudpersonerna driver ödmjukt med sig själva och samtal får ta plats. Det hela formas till en kärleksfull hyllning till England och filmen lämnar en öppen fråga om valen man gör och har gjort när man når livets mitt.

I uppföljaren The Trip to Italy rör de sig visserligen utanför hemlandet men fortfarande i den så kallade komfortzonen. Samtalet kretsar om familj versus karriär och männen fortsätter att tuppa sig med imitationer och trivia i vackra omgivningar. 

Tredje gången Coogan ber Brydon packa väskan åker de alltså till soliga Spanien. Det är varmt, maten är god och landskapet är böljande vackert ännu en gång. Kanske borde man styrt kosan någon helt annanstans? Undersökt det ryska köket, eller i alla fall det centraleuropeiska? Ätit schnitzel?  Inramningen är hur som helst densamma, snacket likaså.

Det är mysigt bekant, som att se ett avsnitt av en favoritsitcom. Det är alltid roligt att återse gamla vänner. En kvinnlig fotograf och Coogans assistent ansluter i Italien, också en repris från föregångsfilmerna. Under en lunch gör farbröderna imitationer tills de blir röda i ansiktet. Det är inte självklart att de inser hur jobbiga de faktiskt är i just det ögonblicket. Noterar de ens att skratten från den kvinnliga fotografen och assistenten går från artiga till ansträngda, eller är detta någonting de gör när kvinnor är med: överöser varandra i skämt och imitationer så att alla andra röster dränks?

Michael Caine och Roger Moore dyker också upp, om än i imitationsväg, och det känns plötsligt lite för trångt kring bordet. 

Det mesta är bekant, för att inte säga allt. Det är upp till betraktaren om detta är en bra sak eller tröttsam, det har helt och hållet att göra med vilket förhållande man har till duon Coogan och Brydon. 

Däremot finns i denna resa ett element som inte funnits där tidigare och vilket gör att detta kanske är det sista äventyret i trilogin ändå. När de sjunger den vemodiga The windmills of your mind i bilen, tar ensamma joggingturer och tjatar på agenter efter jobb känner man det: Om man tidigare nuddat temat medelålder och skräcken för att karriären är slut så är den än mer påtaglig här. Över joggingen som ska hålla döden på avstånd och under frustrationen av att gamla meriter inte längre håller vilar en rädsla för åldrandet. Kanske, även om det inte är uttalat, är detta ett värdigt farväl.