Året är 1970 och den uppburne mästerregissören Luchino Visconti ska filmatisera författaren Thomas Manns epos Döden i Venedig. Därför reser han runt och letar efter den absoluta skönheten. Efter mycket om och men hittar han den i Sverige. Pressen jublar och citerar gladeligen och ofta Viscontis uttalande om att han hittat ”Världens vackraste pojke”.
Med dagens ögon, bakom metoo- och barnkonventionslinser, ser det inte riktigt lika härligt ut: Det är patriarkernas tid och en celeber snuskgubbe dreglar sig runt i Europa på jakt efter en riktigt pudding.
Nej, det var kanske att ta i, men det är så det känns när regissören uttalar sig krasst objektifierande och sexualiserande om alla de unga pojkar som dyker upp på auditionen i Stockholm. ”Vinnaren” är Björn Andrésen – en ovanligt fager och skör 15-åring som plötsligt befinner sig i de upphöjda kulturmännens våld – ditforslad av en kändiskåt mormor som tagit hand om Björn sedan hans mamma försvunnit.
Från ett ögonblick till ett annat står han plötsligt framför kameran, lever jetsetliv på Rivieran, blir hett villebråd för både fans och press. Uppsugen och söndertuggad av en mediaapparat som sedan bryskt spottar ut honom igen några år senare.
När vi möter Björn i nutid bor han i en lya som är så skitig att den skulle kunna tjäna som ett biologiskt vapen. Det är först vid hotet om vräkning som han, och framför allt hans flickvän, städar, röjer och skrapar av smutsen från väggar, kropp och psyke.
Kristian Petri (Det som göms i snö, med mera) och Kristina Lindström (dokumentären om Palme) tar sedan med Andrésen på en tripp nerför minnenas allé. De besöker Japan där Björn ett tag var lika stor som ABBA kom att bli, återser ön Lido där Döden i Venedig utspelade sig och ger oss också en underhållande återkoppling till några av de små filmroller som huvudpersonen gjort sedan dess (bland annat som den gamling som offras på ättestupan i Ari Asters Midsommar från 2019).
Filmen borrar sig ner genom lager efter lager av elände i Björns liv men utan att gotta sig. Sätter Björn, inte hans trauman, i fokus. I grunden handlar det, som så ofta, om en människa som i tidiga år berövats kärlek och trygghet, som svikits av både mamma och mormor. Och en frånvarande far. Luchino Viscontis insats var bara en del av förfallet men fick sannolikt saker och ting att accelerera.
Firma Petri & Lindström har skapat en suggestiv och kännbar dokumentär som med sin estetiska elegans sannerligen förtjänar sin plats på bioduken (vilket man inte alltid kan säga om många andra genresyskon som mest ser ut som långa tv-reportage).
Anslaget är fenomenalt och sätter tonen: kameran rör sig sakta genom en mörk korridor med flagnande färg på väggarna, ackompanjerad av hotfullt dröjande musik, som vore det en seriemördarthriller med Seven-tyngd – och så en svartruta med ljudet från en gammal inspelning där Björns barnaröst ropar på mamma, utan att få svar.
Jisses.
Hjärtskärande.
Världens vackraste pojke
Betyg: 4
Regi & manus: Kristina Lindström, Kristian Petri
Medverkande: Björn Andrésen, Luchino Visconti, Jessiva Vennberg m fl
Biopremiär 15 oktober