Har ni sett ”Green room”? Filmen om ett punkband som hålls gisslan av ett gäng skinheads när en spelning förvandlats till en mordplats?

I så fall kommer ni att känna igen första halvan av ”Virgo” som lånar, eller snarare stjäl, från inledningen till Jeremy Saulniers film.

Här handlar det om punkbandet ”The Raspberries” som är ute på en blygsam Sverigeturné. De spelar för halvtomma lokaler, får skralt gage, tvingas sova i sin skåpbil och är så panka att de måste slanga bensin från andra bilar.

Så långt är det mesta bekant. Men ”Virgo” vrider sig sedan i en mer ockult riktning. När bandet börjar närma sig Sundsvall träffar de den gränslösa Ava, som lockar med sin utlevande energi i samma anda som Megan Fox i ”Jennifers Body”.

Ava erbjuder det trötta bandet efterfest och sängplats i sitt hus ute i skogen. Väl där börjar de hända konstiga saker.

Debuterande regissören Jakob Ekvall är skamlös med sina referenser men leker även med mer egensinniga idéer kring astrologi och tarot som en form av otäck katalysator för djävulsdyrkan.

De unga skådespelarna är befriande naturliga på ett sätt som är ovanligt i svensk film, som ofta har en teatral tradition för att leverera repliker. Däremot övertygar inte riktigt ”Virgo” i sina anspråk på ondska.

Visserligen ska Wilma G Sand ha en särskild eloge för rollen som den djävulskåta Ava, där hon utstrålar borderline stark nog att besvaras av Satan själv. Hennes tyste manliga medhjälpare har svårare att övertyga och framkallar en del ofrivilliga skratt.

På det stora hela är ”Virgo” en kul satsning som inte riktigt hittar tonen. Den kan funka för en tween-publik men produktionen hade tjänat på mer allvar och en större budget för blod och kött.

Ändå blir det intressant att se vad regissören Jakob Ekvall gör för att följa upp detta, potentialen för något större finns där.