Musikalen om två rivaliserande gäng på västra Manhattan och kärleksparet som hamnar i skottlinjen blev en omedelbar succé 1957. Förutom vacker musik av Leonard Bernstein och Stephen Sondheims både insiktsfulla och romantiska texter lyckades West Side Story nämligen med två saker: att vara aktuell och evig på samma gång.

Det gör Steven Spielbergs filmatisering också. Den är visserligen förlagd till det sena 1950-talets New York, precis som i originalet från 1961 och mycket av det visuella språket känns igen: pastellfärger mot en diffus, grå och svart stadsmiljö. Smart dans som förmedlar både känslor och dialog precis som den ska. Som i öppningsnumret Jet Song där de gängmedlemmarna visar vilka som äger gatorna genom stolta danssteg och högt bröst, eller i snabbfotade America där dansen i stället uttrycket frihet och framtidsoptimism.

Men subtila uppdateringar gör också filmen modern, Spielberg går djupare in i gängkonflikten och de bakomliggande skälen till den. Här är det de vita Jets och puertoricanerna i Sharks som krigar om vad de anser vara deras revir, men deras bråk speglar vilken pågående etnisk konflikt i världen som helst. För West Side Story har flera teman och ett av dem är hur hat skapas. Ett upplevt ”vi” och ”dem” är alltid är roten till det hela, tillsammans med en känsla av otrygghet. Jets gängledare Riff säger ”Varje dag blir allt jag känner till antingen sålt, förstört eller så tas det över av folk jag inte gillar”, vilket påminner om dagens nationalistiska partiers partiprogram.

Filmen är rå på sina håll. Våldet är explicit och grafiskt – gängvåld är våldsamma. Det är obehagligt, men mot detta ter sig kärleken mellan Tony (Ansel Elgort) och María (Rachel Zegler) ännu vackrare och mer oskuldsfull. Den försiktiga, inbjudande blicken mellan dem första gången de möts är den totala motsatsen till den misstänksamma, hatiska blick som ungdomarna ger varandra på gatorna. När de närmar sig varandra fysiskt är det med den respektfulla försiktighet som helt förlorats i världen utanför.

Faktiskt är Elgort och Zegler ett ännu bättre kärlekspar än originalets Richard Beymer och Natalie Wood. Vilket förstås också gör tragedin så mycket större.

För på samma gång som detta är ett underbart cineastiskt äventyr, så är det också en brysk påminnelse om att människan är kapabel till både kärlek och hat – men oftare väljer det senare.