1965 var bostadskrisen ett faktum. Statsminister Tage Erlander lovade bot, bättring och en miljon nya bostäder. Socialdemokratin var stark, framtidsutsikterna var ljusa.

– Bostaden var i centrum av samhällets modernisering, säger urbanhistorikern Håkan Forsell.

Tillsammans med Dan Hallemar, chefredaktör för tidskriften Arkitektur, driver han podcasten ”Staden”, som handlar om arkitektur och stadens utveckling.

Löste bostadsbristen

Tage Erlander med sällskap lyckades med den anspråksfulla föresatsen. Totalt under perioden producerades 1 006 000 lägenheter i Sverige. Miljonprogrammet gestaltade 60-talets framåtanda, löste bostadsbristen och var en starkt bidragande faktor till att svenskars bostandard förändrades från sämst till bäst i Europa under 1900-talet.

Segregationskritik

Men i efterhand har kritiken mot de idéer miljonprogrammet stod för varit skarp. Journalisten Doug Saunders hör till dem som anser att 1900-talets modernistiska arkitektur och stadsplanering skapar en segregerad stad.

– Många av de här områdena skapades på 50- och 60-talet för arbetarklassen, med antagandet att arbetarklassmänniskor aldrig skulle vilja bo i centrala Stockholm. De skulle vilja bo i gröna områden. Så vi skulle ha en strikt separering av boende, försäljning och industri. Och dessa skulle aldrig blandas.

Miljonprogrammets baksmälla

1960-talets stadsplanerare räknade inte med industriernas nedgång och att miljonprogrammets invånare skulle kunna bli arbetslösa. Det naturliga flödet som man hoppades skulle uppstå mellan stadens olika områden har till viss del kommit att utebli, och de som bor i stadens satellitförorter har inga självklara anledningar att röra sig från sin stadsdel dagligen. Samtidigt tillgodoses inte alla livets behov i just den stadsdelen, i och med att den planerades utifrån en idé om att separera arbete, bostad och centrum.

Rekordårens byggande går att likna vid en fest av förhoppningar.  Det här var själva kulmen på en stark socialdemokrati, och på folkhemmets sociala ingenjörskonst. Men likt vid varje god fest tycks sviterna av denna nu vara en viss håglöshet.

– Efter det har det varit en rädsla för stora grepp inom bostadspolitiken ifrån det offentligas sida, säger urbanhistorikern Håkan Forsell.

Från stat till marknad

Under 90-talet lämnade staten sin roll som finansiär av bostadsbyggandet och frågan blev något som skulle hanteras av marknaden.

– Den var inte längre ett verktyg för att genomföra idéer om ett samhällsbyggande, säger Dan Hallemar.

– Den skulle liksom bara se till att människor bodde någonstans, säger Håkan Forsell.

En sexig bostad

Fram till år 2025 behövs minst 700.000 nya bostäder, enligt Boverket. Men föreställningen om vad vi kan åstadkomma med bostadsbyggande tycks alltså ha förändrats.

Vad finns det för bostadspolitiska visioner i dag?

– Just nu tycker jag inte att det går att prata om några visioner. Det är ganska låst. Det finns liksom inte en vision som man kan enas kring. Och det är också en skillnad på hur det var när den starka bostadspolitiken föddes. Då kan nästan alla enas om vad som är en god bostad, för man vet vad som är en riktigt usel bostad. Man kommer från de förhållandena. Den goda bostaden går att enas kring. Men nu är man framme vid den attraktiva bostaden. Det är svårare att enas kring vad som är en sexig bostad, säger Håkan Forsell.

Just nu granskar vi på SVT Nyheter bostadsvillkoren i hela landet. Under hashtaggen #bostadsökes kan du dela dina erfarenheter av bostadssituationen.