Österrikarens berättelse om en rätt rejält störd överklassfamilj i Calais och deras inbördes mycket knepiga relationer, hyser inte alls ett lika tydligt flyktingtema som förhandspratet gjorde gällande, även om det finns där.

Snarare kopplade Happy End upp sig på ett annat, ännu tydligare ämne under Cannes-festivalen, nämligen det om vådan av frånvarande föräldrar, som dykte upp i var och varannan film. Det verkar finnas en konsensus bland merparten Guldpalmstävlare att mentalt eller fysiskt icke närvarande föräldrar automatiskt leder till trubbel, av en eller annan art.

En av lockelserna med att se film här nere är ju att man hört väldigt lite om dem tidigare. Här kan man för en gång skull möta mästarnas verk obefläckad av kollegors tyckande, och alltför avslöjande handlingsreferat. Jag insåg därför först efter ett tag att man kan se Happy End som en uppföljare till Hanekes Guldpalmsvinnare Amour.

Den gamle änklingen Georges från det förstnämnda dramat bor nu i Calais med sin dotter, son och deras barn. Tre generationer under samma tak, där alla på något sätt döljer sina sanna tankar och önskningar för varandra.

Som ofta hos Haneke handlar det om bristande kommunikation mellan människor. Han ger väldigt lite information, låter oss dra slutsatser själva. Vissa scener utspelar sig långt ifrån kameran så att vi inte ska höra vad som sägs.

Han skapar alltså spänning genom att utsätta oss för samma frustration och känsla av maktlöshet som drabbar de rollfigurer som ändå försöker på kontakt med sina medmänniskor.

Med andra ord mästerligt berättat, och bitvis torrt och kallt underhållande. En film som kittlar hjärnan men lämnar hjärtat tämligen opåverkat. Vilket passar undertecknad bra.